DAG 1 - HAVANNA

Vi har bokat två nätter hos Carlos Lunas vänner Urbano och Mercedes. I La Playa, västra Havanna, fina kvarter. U och M är doktorer och jobbar på sjukhuset. De drygar ut sina (mycket låga) läkarlöner med att hyra ut rum till turister, Casa Particulàr som B&B heter på Kuba . Mango och avokado växer på träden som skuggar den fina innergården, vi bor i ett eget litet hus, typ bungalow i sten. Det är varmt och fuktigt, fläkten fungerar bara om man ställer den på hastighet 3. Det låter som att ha en DC3 i rummet. Vi skippar den, lika bra att vänja sig. En kolibri kommer på besök in i uteköket, lockas av den färska frukten som vi får till frukost. I går natt blev vi hämtade av Osmani och Rafael som jobbar på restaurangen tvärs över gatan. Chevrolet från 1951. Ståndsmässig färd genom Havanna som är tomt på bilar på natten. Vilket inte gäller dagtid! 

Våra tyska cyklar levereras i tid (så klart) kl 9. 

(Hyr bra cyklar från http://www.profil-cuba-reisen.de/en/bike-rental-in-cuba) 

Vi bor drygt 10 km från city och cyklar utmed havet för att ta oss in mot de mer centrala delarna av Havanna. Vi lär oss snabbt att ha blicken fäst en bit framför framhjulet, asfalten ligger fläckvis, däremellan kratrar. Förfallna före detta vackra byggnader med pelare och kolonner i flagnad färg kantar vår väg. Är det vackert? Nej, det är stökigt, brötigt, förfallet och slitet. Men, det är någonting ändå. Havanna är som en fattig och illa klädd släkting man inte kan låta bli att tycka om. Är det sympati kanske? Hon äter sig liksom in under skinnet på en. Så speciell stämning. Ingen kommers, inga tiggare, inga gatuhundar. Men musik, människor och fantastiska kontraster. Ett nyrenoverat palats skiner som en utslängd gräddtårta - på en soptipp. Finns bank? Finns mataffär? Nej, våra västerländska ögon förmår inte gissa sig till vad som eventuellt döljs bakom de fallfärdiga dörrarna med flagnande färg. 

Vi cyklar på Malecón, luften är svart av avgaser från 50-talets fordon som tutande visar upp sina vulgära linjer. Lunch med underhållning av salsaband. Fisken är ätbar. På vägen hem ska vi kolla in Plaza de la Revolución. Den är jättestor och ödslig, man får inte cykla där får vi veta av en barsk polis. Vi ler och pekar på en staty. ”José Marti” - så charmar man en kubansk polis. Genom att kunna namnet på en av revolutionens stora hjältar. Polisen ler och önskar oss en trevlig vistelse på Kuba. Puh! 

Plaza de la Revolución 

Det  är rusningstrafik i Havanna. Vi får i oss avgaser så det räcker för resten av livet. Och några väldigt spännande trafiksituationer i gigantiska korsningar med tutande fordon i ”gasen i botten” läge. I stället för bromsen använder man tutan, jaha ja. Home sweet home, sen nap time, innan middag på Finas restaurang tvärs över gatan. Fina känner Carlos, de har jobbat tillsammans i Sverige, om vi förstår spanskan rätt. Rafaelo rekommenderar lamm, vi får in varsin lammstek. Gott och bra inför morgondagens etapp till Las Terrazas. 

DAG 2 - LAS TERRAZAS

Uppe med tuppen, eller lite efter, han börjar gala vid halv sex tiden. Ja, de har tuppar i Havanna. Urbano fixar frukost och vi packar. Tjoho, allt får plats i de röda cykelväskorna.  

Hurra - allt fick plats i cykelväskorna. Redo för avfärd västerut.

Swischar ut från stan. Havet till höger och vinden i ryggen. Flyger fram ända till Mariel som välkomnar oss med fina socialistiska slagord, stadens största merit är en gigantisk cementfabrik. Det fina dammet som ligger i luften tar sig in överallt. Här ska vi handla lite mat som vi ska ha till picknick har vi tänkt oss. Supermercado heter mataffär på spanska vet jag helt säkert. Ingen verkar förstå när vi frågar, kanske uttalet är fel? Nej, felet är den totala bristen på mercado över huvud taget. Alltså, inga affärer. Men det står människor i kö där borta, och om man kikar in mellan två av de fallfärdiga husen ser man att där har en gubbe ställt sin häst med vagn, och vagnen är fullastad med ägg. Det är trängsel, han pytsar ut ägg i utbyter mot pesos. Och där har någon skördat ananas och små bananer, som man också kan köpa verkar det. Kommersen är i full gång, men vi måste liksom vänja oss vid hur den ser ut. Människorna i kö visar sig köa för bröd. Viss förvirring råder, verkar som om brödet är slut. Jaha, om 20 minuter ska det vara färdigt. Så länge köper jag en pizza con queso av en kille i ett skjul. Betalar med 5 pengar, får 110 pengar tillbaka. Visserligen av en annan sorts kubansk valuta, men ändå, världens billigaste pizza? God är den, så småningom står ett femtiotal människor i en klump utanför det pyttelilla bageriet. Svensk som man är ställer jag mig längst bak, provar ett leende, hoppas brödet inte tar slut igen innan jag kommit fram. Men alla verkar vara överens, inte ska en turist behöva köa, jag föses vänligt längst fram i kön och får två varma limpor för fem pesos (alltså den där andra valutan). Stannar hos mannen som säljer bananer och ananas på väg ut från staden. Det är kul att handla med pesos!

Vi fortsätter cyklandet, halva vägen avklarad, det här går ju som en dans - Salsa! I guideboken står att motorväg är ett av de säkraste sättet att ta sig fram via cykel, vi provar ett tag. Långsamma fordon som vi har en egen fil, men den är full med hål och har inte sopats på många många år. Så vi får ta bilfilen, den ena. Som tur är inte så mycket trafik så här långt från Havanna. Bensinen är oerhört dyr och ju längre ut på landet vi kommer desto färre bilar och desto fler häst och vagn ekipage. Jaha, där mötte vi ett, häst och vagn alltså, på motorvägen, mot färdriktningen. Och där står några hästar och betar av det gröna gräset i mitten och där springer några höns med efterföljande kycklingar liksom Kamikaze piloter tvärs över vägbanan. 

Cykling på sexfilig Kubansk motorväg. Observera hästkärran som kommer åkandes mot körriktningen. 

Vi viker av på en mindre väg och nu börjar backarna. Packningen i våra röda sadelväskor, den väger. Men vår ananas- och banan picknick i vägkanten är väldigt trevlig och nu är det nog bara femton kilometer kvar.

Inga bilar (nästan alls) på denna väg, däremot hönor, getter, kycklingar, prickiga grisar, kossor, oxar, hästar, gamar mm. Och massor av fåglar som sjunger för oss. Och små färgglada hus med fruktträd och trädgård, och åkerlappar där arbete pågår. 

Ekobyn Las Terrazas. Längst upp syns ekohotellet Moka där träden växer rakt igenom rummen.

Las Terrazas är en ekoby som skapades i slutet av sextiotalet. Bybornas första projekt var att återplantera skog på ett 50 kvadratkilometer stort område som nu är en nationalpark. Byn är helt självförsörjande på allt utom bensin och diesel. Här finns en konstnärskoloni, och Kubas coolaste ekohotell där träden inte fällts utan är en del av byggnaden. Hotell Moka, det är där vi tänkte bo. Tänkte vi. Men, en av de trevliga vakterna vid entrén till parken har en kusin som har ett Casa Particulàr. Dvs ett bed and breakfast. Han heter Noël och har plats för oss. Vi cyklar vidare, det är några kilometer till själva byn. Och där står han och möter upp, Noël. Vi låter oss gärna kidnappas av denne trevlige unge man som tar med oss upp till sitt nymålade illgröna hus som han beskrivit som ett ”casa grande”. Vilket vi efter ett tag i detta land förstår att det är, med Kubanska mått mätt. 

Kolibri 

Vem vill väl bo på hotell när man kan sitta i en gungstol på Noëls terrass och dricka en kall öl, äta små söta bananer som just plockats in från trädgården, kolla in kollibrin som kollrar runt bland hibiskusblommorna och lyssna till alla ljuden från den gröna djungeln runtikring. Vi hann precis in under tak innan himlen öppnar sig och ett tropiskt ösregn vräker ner, och in genom taket i vårt fina orangemålade rum med lila överkast på sängen. Men vad gör väl det när Noëls fru fixar underbart god middag, allt hemodlat, inklusive kycklingen. Inte ens spindeln som flyttat in och bosatt sig bakom Rolands ryggsäck kan störa sömnen denna natt.

DAG 3 - LAS TERRAZAS

För att bli godkänd att ta emot turister i sitt hem måste man uppfylla vissa krav på standard. T ex ska där finnas en toalettstol. Hur denna sen fungerar ingår tydligen inte i kravspecen. Ska inte fördjupa mig i detaljerna men man kan väl sammanfatta erfarenheterna från våra två kubanska hem med att det är bättre att bajsa i buskarna. Nåväl, allt löser sig . . .

Till dagens äventyr som startade klockan nio efter en fantastisk hälsofrukost med färskpressad mangojuice (hur god kan en mango bli?), ett berg av färsk frukt, nyslungad honung, omelett och gult hembakat bröd.  Vi blir hämtade av grannen (och tillika Noëls bror) Leon som är guide och som lärt sig lite engelska via sin smart phone. Vi ger oss av ut i djungeln, följer ett myller av stigar och förstår att de rekommenderar guide när man ska vandra här. Vi lär oss mycket, gör täta stopp för att kolla in en sällsynt fågel (det finns 27 arter som bara lever här) eller lära oss namnet på ytterligare ett träd eller växt. 

Lyckades fånga en liten Tody Bird - en av Kubas endemiska fågelarter (dvs sådana som bara finns på Kuba)

Lite fastnar, t ex att nationalpippin heter Tokororo  och har samma färger som Kubas flagga - röd, vit och blå. Den dör om den hålls i fångenskap. Nationalträdet är Palma Réal, en hög palm med en bulle på mitten. Leon visar oss att precis allt på palmen används. Ett rött träd med flagnande tunn bark kallas för tourist tree för att det liknar turister som legat på Kubas stränder, Almasigo är det spanska namnet. Efter att ha klättrat uppför tretton terrasser stannar vi och dricker vatten från en svart lian, sen kommer vi till en utsiktspunkt med ett monument till minne av de som dog i Che Guevaras lilla armé på 39 personer. Bara tre överlevde. 

Chés monument - kan ni se stjärnan, autografen, solen och Sydamerika?

Skogen är fantastiskt vacker och artrik, vi hör de pyttesmå grodorna men lyckas inte se någon. Kanske inte så konstigt eftersom det höga ljudet kommer från världens näst minsta groda. Så många gånger har alla träden huggits ner, nu är de skyddade, vi hoppas för all framtid. Vi passerar ruinerna av några kaffeplantager och gör sedan ett stopp hos en kompis till Leon som bor i ett skjul mitt i bushen. Ja tack, gärna färsk kokosnöt. Den tandlösa pappan kommer ut, vi skrattar och visar varandra bilder på våra barnbarn. 

Vandringen slutar i Banos de San Juan, ett vackert område med naturliga pooler och små vattenfall. Rätt mycket folk dock, och rätt regnigt har det hunnit bli. Vi är inte badsugna, däremot hungriga. Jag minns pizzan från gårdagen och ställer mig i kö framför ett träskjul där det står Bar. De har tre saker man kan äta, pizza con queso, macka och nåt som ser ut som potatiskroketter. Framför mig står mor och dotter från Tyskland, framför dem ytterligare två personer. Inget händer, utom att det utbyts en massa ord framme vid luckan. Jag kollar in systemet, det går till så här. Någon vill ha ett av de tre valen. Obs, EN i taget, oavsett storlek på sällskapet. Två personer vill ha varsin pizza, innebär att först sätter man in den ena pizzan i ugnen och väntar tills den är klar, sen sätter man in den andra. Och så ville dom ha potatiskroketterna, jaha, då börjar man fritera dem, efter att pizza nummer två levererats. Ni förstår systemet, efter en kvart ger mor och dotter från Tyskland upp och går sin väg. Innebär att jag bara har två personer framför mig (samma som stod där och pratade och beställde när jag kom alltså). Och det går så oändligt långsamt, och så tar osten till pizzorna slut. Men, jag har tur. Vi får de sista två. Visserligen knappt ljumna och lite lätt blöta av regnet men men.

Maria från Schweiz har också hittat till Noëls gröna hus, hon reser runt själv på Kuba, tar sig fram precis som kubanerna. Ställer sig vid vägkanten och sträcker ut armen, väntar på att ett fordon stannar, betalar med några pesos. Vi tar en tur på byn som ligger vackert runt några sjöar och en flod. Vi nästlar oss in bland trädstammarna i baren på hotell Moka och beställer varsin öl. 

Baren på hotel Moka - lägg märke till träden som växer rakt igenom huset

Förväntar oss höga turistpriser, men icke. Ett olyckligt par från Tyskland vill växla till sig kubanska kontanter (CUC heter turistvalutan), de har slut på hotellet och det lilla bankkontoret har stängt. Vi håller hårt i våra pengar, detta är ett hundra procentigt kontantsamhälle.

DAG 4 - SAN DIEGO DE LOS BANOS

Det blåser och regnar hela natten. Den stora spindeln bakom Rolands ryggsäck visar sig vara ett litet spindelbarn. Mamma sitter i taket lite till höger om där det regnar in. ”Kuba har inga farliga djur” bedyrade guiden Leon igår. Känns ändå bra att vi ska lämna, över mamma spindel (typ 15 cm) till nästa gäst. Regn är egentligen rätt perfekt väder att cykla i.  Vi har tänkt oss en kort etapp på drygt 20 km idag till Soroa. Drygt halvvägs kommer vi till en avfartsväg, som i guideboken leder till en absolut fantastiskt vacker bergsväg. Vi hoppar Soroa och siktar på San Diego de los Banos i stället. Huruvida vägen är vacker eller inte kan vi inte avgöra, regnmolnen hänger långt ner så vi ser bara den urusla vägen framför oss. Att det är en bergsväg märks dock tydligt, galet branta nerförsbackar där man får navigera mellan meterdjupa (nästan) kraterhål, följs av, ja just det, galet branta uppförsbackar. Vi släpar upp våra ekipage, stretar på som oxarna på fälten nere i dalen, där vi skulle kunna ha cyklat i stället. Ja, ja, det som inte dödar en och så vidare . . .

I guideboken för cyklister på Kuba står att det finns en ”bail out” från detta bergsmassiv. Vi tittar på varandra under våra färgglada regnponchos. Att ge upp ingår liksom inte riktigt i vår livsstil, men, det är ingen som ser oss. Vi tar vänster och rullar neråt, neråt, neråt. Bort från regnmoln och kyla, till den underbart platta slätten där solen skiner och man kan se de vackra bergen på håll.

Vi cyklar på, lovar att aldrig mer klaga på att det är för kallt. För det är det minsann inte här nere på plattlandet. Ett gäng svarta gamar med röda huvuden sitter vid vägkanten och spanar in oss, glupskt. Men de får tji, vi överlever ända fram till San Diego. Där vi har tänkt bo på stans enda hotell, men, vad tror ni händer? Jo just det, precis när vi passerat de första husen kommer en kille på cykel. Klart vi ska bo hos hans kompisar, fin trädgård och kall öl utlovas. Vi följer med som medgörliga lamm hem till Cary y Julio som erbjuder oss  ett fint turkosmålat rum med de där vansinnigt härliga gungstolarna på terrassen utanför. Känner oss väldigt värda en kall Presidente efter dagens strapats som inkluderade mer än 1000 höjdmeters stigning. 

Cary ser till att vi blir mätta också, denna gång får vi stekt fisk till riset, grönsakerna och frukten. Och så tar vi en promenad för att titta på stan. Hinner inte långt förrän en liten brunhyad senig man med Panamahatt kommer ut från ett hus för att prata med oss. Hans ögon är bruna och brinner av livsglädje och nyfikenhet. Efter ett tag presenterar vi oss, han heter Pedro och jag frågar så klart om han känner Carlos Luna. Så, detta är alltså cigarrmakaren Pedro i San Diego som Carlos har berättat om. Det finns inga gränser för glädjen, vi följer med Pedro till hans lilla skrubb där han gör sina cigarrer. Han har kunder som kommer hit till honom från världens alla hörn. Vi sätter oss på varsin pinnstol utanför hans hus och konverserar på teckenspråk och lite stapplande spanska, ända tills läggdags.

Cigarrmakare Pedro i San Diego de los Banos

DAG 5 - SAN DIEGO DE LOS BANOS

Rainy, lazy Saturday. Beslutet att stanna en natt till är lätt att fatta. Efter den färskpressade mangojuicen, äggen och fatet med färsk frukt blir det följande aktiviteter: 1, läsning på verandan 2, Roland lämnar sin trasiga sandal till dottern i huset som ska ta den till skomakaren 3, tupplur. Vi vaknar klockan halv två och är hungriga. Har man bara ett par skor med sig så får man låna sin älskade hustrus (som har två par). Vi tar oss ut på stan för att leta mat. ”Ho, ho - var är alla?” Var är restaurangerna? Affärerna? Men, vi börjar vänja oss. I Kuba non turistico finns i princip ingenting. Vi lyckas i alla fall fråga oss fram till hotellet Mirador som ligger bredvid det ärggröna termalbadet (som vi skippar). Här finns en kille med en grill. Det mesta är slut men vi får grillad torr fisk (som katterna gillar), friterade bananer och så ris och bönor förstås. 

Hästar, cyklar och hönor - de vanligaste trafikanterna på Kubanska landsbygden

Vi går tillbaka till vårt Casa via parken, ser en cyklist med hjälm och en hoj som ser ganska ok ut. Una turista cyklista? I så fall ska jag rita ett kors i taket när vi kommer hem. Det visar sig vara Pilo, stans engelskalärare. När vi säger Kanada räknar PIlo stolt upp femton berg och orter i rask takt. Inklusive Banff och Kicking Horse som ju är orter i vår ”back yard”. Pilo är lärare i skolan, som han idag har som uppdrag att vakta. Eftersom den är stängd på lördagar. Han skulle ha varit här klockan ett, men är sen pga ösregnet. Sa jag att han cyklar till jobbet? Bara 25 kilometer. Och sen cyklar han till sitt andra jobb på universitetet i Pinar del Rio där han utbildar blivande engelskalärare. Bara 52 kilometer. Han ser vältränad ut, och pratar så klart väldigt bra engelska. Som lön för sina båda jobb får Pilo motsvarande 35 US dollar per månad. Och lite matkuponger. Men han slipper betala skatt. 

Engelskaläraren Pilo i sitt lilla bibliotek visar upp en ordbok från tiden då alla fick lära sig ryska i skolan

Vi hämtar en bok som Roland läst ut, och en fin schweizisk penna som man kan skriva med i sju år. Pilo blir jätteglad för gåvorna och tar med oss till skolans bibliotek. Vi följer med till en barack (läs vanlig Kubansk byggnad). Taket hänger, termiterna äter sig in. Maskar och bokmalar gör sitt bästa för att förstöra böckerna. Pilo visar gamla böcker som är skänkta av ryssarna, på den tiden när Kuba var helt beroende av Sovietunionen och alla lärde sig ryska i stället för engelska i skolan. Ett stort misstag säger Pilo. När Sovietunionen föll ihop så upphörde allt stöd över en natt. ”Vi var en nation som inte kunde stå på egna ben, som ett hjälplöst barn som hänger vid mammas bröst. Och så plötsligt finns inte mamma där längre. Vi vacklade, svalt, gjorde många misstag. . .”  Tre år senare hade den genomsnittlige kubanen tappat en tredjedel av sin vikt. De stora stadsägda mönsterjordbruken delades upp i mindre jordlotter, som gavs bort till de anställda. Kubanerna fick börja från grunden, plöja med oxar, så för hand. Ingen har råd varken med bekämpningsmedel eller konstgödsel. Småskaligt, ekologiskt jordbruk alltså. Ingenstans på jorden har vi fått frukt som smakar godare än här. 

Var och en har sin egen jordlott - här pågår sådd, för hand så klart

Pilo visar böcker som snälla människor donerat, t ex Margreth Atwood som var här för att kolla in ovanliga fåglar i naturreservatet en bit bort. Pilo är fågelguide också, hans vision om framtiden är att Kuba ska bli ett land som lockar turister som vill uppleva vacker natur och genuin landsbygd. Inga utlänningar ska få köpa mark, men gärna komma på besök. Han hoppas mycket på den relativt unge vice presidenten som ska ta över makten efter Fidel Castros bror Raoul. 

All utbildning i Kuba är fri, men skolorna är mycket fattiga. Det finns ett ständigt behov av utrustning. Tyvärr kan man inte skicka saker per post för regeringen har lagt en skatt på försändelser från utlandet, en tredjedels månadslön per kilo. Vi donerar lite pengar till nya fotbollar. Nästa gång vi åker hit kommer resväskan vara full med förnödenheter till skolorna. Ju mer vi lyssnar på Pilo, desto mer förstår vi hur speciellt Kuba är.

En läkare per 143 invånare. En polis per 16000 invånare. Säger rätt mycket om ett land. 

Mataffär - nästan utan mat

På väg hem upptäcker vi en affär. Den ser ut som tagen ur en gammal svartvit film från trettiotalet. En lång disk, dammiga hyllor, de flesta tomma. Här och där en konservburk, en flaska olja, en påse ris. Ingenting vi kan köpa för att ha till picknick i morgon. Vi hämtar cyklarna och ger oss av på en liten tur för att kolla in ett naturreservat. En vakt vill ha 5 CUC per person i inträde, hutlöst med tanke på Pilos månadslön. Här är säkert väldigt fint, om det inte ösregnar, vilket det gör. Dränkta katter är bara förnamnet på hur vi känner oss när vi kommer tillbaka igen. Vi får omelett och soppa, livsandarna återvänder. I morgon ska vi ta bergsvägen till Vinales, Pilo bedyrade att den inte är så farligt jobbig.

Apotek - nästan utan mediciner

DAG 6 - VINALES

Solen strålar från klarblå himmel. Vi måste passera naturreservatet för att komma till vårt nästa mål som är Cueva de los Portales, en stor grotta där Ché Guevara höll till under Kubakrisen 1962. Försöker slippa undan att betala 5 CUC per person igen. Argumentationen slutar med att den stackars vakten visar upp en lapp han har i fickan där det står på tio olika språk ”Jag gör bara mitt jobb. Jag är bara anställd.” Så det är bara att betala och se glad ut, hoppas att pengarna går till att rädda några utrotningshotade fåglar. Bergsvägen är i förhållande till den andra bergsvägen vi tog för några dagar sedan inte så farlig. Men, som vanligt, ögonen stint i backen framför framhjulet. Tappad koncentration innebär att man brakar ner i en av de där bottenlösa hålen som ibland upptar mer yta än själva asfalten (som måsta ha lagts på för några decennier sedan och därefter inte underhållits). Här är underskönt vackert, gröna bulliga berg, färgglada hus med tillhörande åkerlapp. 

Och så en massa djur (gettter, hönor, grisar, kor, hästar) som rör sig fritt på och bredvid vägen. Vanligaste färdmedlet är häst och vagn. Små, lätta hästar med små, lätta vagnar efter sig. 

Cueva de los Portales är en plats dit inte turisterna hittat (än). De märks på priset när vi ska köpa lunch. Grillad ost och skinkmacka för 2 pengar, vi tar för givet att det är CUC, men det är pesos, så små pengar har vi inte, betalar med en tia (3 kr), behåll växeln. Grottan är väldigt stor, här finns Chés säng och hans telefon med direktlinje till Chrusjtjov. Idag svärmar jättemyrorna, de ligger i stora högar på marken. Författar en haiku i den prydliga lilla parken där vi intar vår lunch.

Svärmande myror

Som nedskjutna smådrakar

Fåglarna festar

Här gömde sig Ché under Kubakrisen 1962

Vamos, mot Vinales. Även idag är det mer häst och vagn än bilar på vägen. Skönt! Vi såg 1 stycke cykelturist i morse, så det blir ett kors i taket. Illgröna berg som toppmurklor runt omkring oss. Tack för det, att vi slipper cykla över dem. Skönt med fartvinden också, det är säkert fyrtio grader varmt, minst. Känns när vi stannar, vilket vi gör relativt ofta denna dag. Vi har blivit klokare och (lite grann) varma i kläderna vad gäller bike touring. Roland undrar varför de inte kan uppfinna sadlar som är bekväma för män. Vi dricker citronläsk och äter konstiga ostbågar i ett turkosblått hus, men de är salta, vilket vi behöver. Och så, ut på stora vägen, och in i en Helt Annan värld. 

Vinales - hit har turisterna hittat, och plötsligt är priserna i CUC och inte i peso. Dvs en pizza kostar 50 kr i stället för 3. Men Casa Particulàr håller samma prisnivå (25 - 30 CUC inkl frukost för två pesoner), vart och vartannat hus har en skylt utanför med den blå symbolen och så namnet, Casa Ernesto y Idania, Casa Anay y Camila, Casa Renier y Magaly . . . Variationen på namn är förunderlig, hittar inte två som är lika. Vi faller för ett rosa hus på en kulle, Casa Renga y Julia. Visar sig vara en riktigt vinstlott. Paradisvacker trädgård med utsikt över bergen, och vilket rent och snyggt rum, skön säng, ingen flagnande färg. Och badrummet, inga lösa elsladdar uppe i duschen, till och med toasits, och stora vita handdukar. 

En av fördelarna med att vara på en plats där det finns turister är att det finns ett helt annat utbud av. Typ allt. Vi äter middag på rekommenderade El Olivo. 

Medelhavsinspirerad mat av mycket hög kvalitet, och en crème Catalan att nästan dö för till efterrätt. Sen hänger vi på en veranda, dricker öl och lyssnar på några gubbar som spelar precis sån där cool musik som man vill att de ska spela på Kuba. Pratar med en Lizzie från Holland, hon och hennes man cyklade på Kuba fem veckor i december. Nu är hon tillbaka, utan cykel och utan man. Tar sig runt med buss och taxi collectivo, vilket är både äventyrligt och tidskrävande. Hon föredrar cykel. Vi också med tanke på hur fordonsbeståndet ser ut i detta land.

DAG 7 - VINALES

Extra allt på vårt fina Casa, gäller även frukost. Jag som normalt inte dricker kaffe faller pladask för aromen hos det kubanska, med varm mjölk. Mmmmm. Efter frukost ska vi på utflykt som vår värdinna har fixat. Med hjälp av häst ska vi ta oss till en grotta där man kan bada, engelsktalande guide utlovad. Klockan nio på Kuba betyder klockan tio. Vi vandrar efter en kvinna i rutig skjorta i tjugo minuter till en kille med tre hästar av den lilla magra sorten. Han pratar inte ett ord engelska. Jag säger cueva som betyder grotta och gör simrörelser med armarna, guiden nickar och ser glad ut så vi sitter upp och ger oss iväg. Någon grotta med sjö i kommer vi aldrig till, däremot en massa andra intressanta upplevelser. T ex besök hos en familj som gör handrullade cigarrer. Vi lär oss allt om de olika bladen på tobaksväxten, man måste blanda för att få fram rätt arom. Bladen sprutas med blomvatten och får sen ligga och dra i ett paket gjord av torra blad från nationalträdet Palma Réal. Själva rullandet är en konstart som går från far till son. Mittsträngen på tobaksbladen innehåller mycket nikotin, så den tar man bort. ”Nikotin är inte bra, man kan bli beroende.” Fidel gillade att doppa sin cigarr i nyslungad honung, det gör att jag faller till föga. Man behöver ju inte dra ner röken i lungorna, tänk att det skulle dröja över sextio år innan jag fick röka min första cigarr. Vi rider kors och tvärs genom den vackra naturen, höga berg och djupa dalar. Gör intressanta små stopp för att titta på stalagtiter i en grotta, bada i en sjö eller få reda på hemligheten med att göra en riktigt bra rom. Hästarna är små och pigga, efter fyra timmar är vi väldigt nöjda. Hittar en vegetarisk, ekologisk restaurang som serverar rödbetssoppa och tempurafriterade grönsaker.

Slö eftermiddag på terrassen, undrar om det finns någonstans man kan bo dit vi har tänkt oss i morgon? Det fixar sig, så klart känner Julia (vår värdinna) nån som har ett Casa Particulàr i Santa Lucia. Vi proppar i oss en överdådig middag med hummer och lamm, sitter sen i soffan med familjen och tittar på kubansk teve. Detta är det i särklass snyggaste huset vi sett sen vi kom till Kuba, och teven är platt och modell jättestor. Åtta kanaler finns det, och ingen reklam. Julia har lärt sig engelska från sina gäster, vi för en triangelkonversation med mamman som bara kan spanska. Enas om att det viktiga i livet består av mat, familj, goda vänner, ett trevligt hem och fint väder. Favoritmånaden är december när det är mindre fuktigt och lagom varmt. Vi lägger det på minnet och säger god natt.