DAG 5 - SAN DIEGO DE LOS BANOS

Rainy, lazy Saturday. Beslutet att stanna en natt till är lätt att fatta. Efter den färskpressade mangojuicen, äggen och fatet med färsk frukt blir det följande aktiviteter: 1, läsning på verandan 2, Roland lämnar sin trasiga sandal till dottern i huset som ska ta den till skomakaren 3, tupplur. Vi vaknar klockan halv två och är hungriga. Har man bara ett par skor med sig så får man låna sin älskade hustrus (som har två par). Vi tar oss ut på stan för att leta mat. ”Ho, ho - var är alla?” Var är restaurangerna? Affärerna? Men, vi börjar vänja oss. I Kuba non turistico finns i princip ingenting. Vi lyckas i alla fall fråga oss fram till hotellet Mirador som ligger bredvid det ärggröna termalbadet (som vi skippar). Här finns en kille med en grill. Det mesta är slut men vi får grillad torr fisk (som katterna gillar), friterade bananer och så ris och bönor förstås. 

Hästar, cyklar och hönor - de vanligaste trafikanterna på Kubanska landsbygden

Vi går tillbaka till vårt Casa via parken, ser en cyklist med hjälm och en hoj som ser ganska ok ut. Una turista cyklista? I så fall ska jag rita ett kors i taket när vi kommer hem. Det visar sig vara Pilo, stans engelskalärare. När vi säger Kanada räknar PIlo stolt upp femton berg och orter i rask takt. Inklusive Banff och Kicking Horse som ju är orter i vår ”back yard”. Pilo är lärare i skolan, som han idag har som uppdrag att vakta. Eftersom den är stängd på lördagar. Han skulle ha varit här klockan ett, men är sen pga ösregnet. Sa jag att han cyklar till jobbet? Bara 25 kilometer. Och sen cyklar han till sitt andra jobb på universitetet i Pinar del Rio där han utbildar blivande engelskalärare. Bara 52 kilometer. Han ser vältränad ut, och pratar så klart väldigt bra engelska. Som lön för sina båda jobb får Pilo motsvarande 35 US dollar per månad. Och lite matkuponger. Men han slipper betala skatt. 

Engelskaläraren Pilo i sitt lilla bibliotek visar upp en ordbok från tiden då alla fick lära sig ryska i skolan

Vi hämtar en bok som Roland läst ut, och en fin schweizisk penna som man kan skriva med i sju år. Pilo blir jätteglad för gåvorna och tar med oss till skolans bibliotek. Vi följer med till en barack (läs vanlig Kubansk byggnad). Taket hänger, termiterna äter sig in. Maskar och bokmalar gör sitt bästa för att förstöra böckerna. Pilo visar gamla böcker som är skänkta av ryssarna, på den tiden när Kuba var helt beroende av Sovietunionen och alla lärde sig ryska i stället för engelska i skolan. Ett stort misstag säger Pilo. När Sovietunionen föll ihop så upphörde allt stöd över en natt. ”Vi var en nation som inte kunde stå på egna ben, som ett hjälplöst barn som hänger vid mammas bröst. Och så plötsligt finns inte mamma där längre. Vi vacklade, svalt, gjorde många misstag. . .”  Tre år senare hade den genomsnittlige kubanen tappat en tredjedel av sin vikt. De stora stadsägda mönsterjordbruken delades upp i mindre jordlotter, som gavs bort till de anställda. Kubanerna fick börja från grunden, plöja med oxar, så för hand. Ingen har råd varken med bekämpningsmedel eller konstgödsel. Småskaligt, ekologiskt jordbruk alltså. Ingenstans på jorden har vi fått frukt som smakar godare än här. 

Var och en har sin egen jordlott - här pågår sådd, för hand så klart

Pilo visar böcker som snälla människor donerat, t ex Margreth Atwood som var här för att kolla in ovanliga fåglar i naturreservatet en bit bort. Pilo är fågelguide också, hans vision om framtiden är att Kuba ska bli ett land som lockar turister som vill uppleva vacker natur och genuin landsbygd. Inga utlänningar ska få köpa mark, men gärna komma på besök. Han hoppas mycket på den relativt unge vice presidenten som ska ta över makten efter Fidel Castros bror Raoul. 

All utbildning i Kuba är fri, men skolorna är mycket fattiga. Det finns ett ständigt behov av utrustning. Tyvärr kan man inte skicka saker per post för regeringen har lagt en skatt på försändelser från utlandet, en tredjedels månadslön per kilo. Vi donerar lite pengar till nya fotbollar. Nästa gång vi åker hit kommer resväskan vara full med förnödenheter till skolorna. Ju mer vi lyssnar på Pilo, desto mer förstår vi hur speciellt Kuba är.

En läkare per 143 invånare. En polis per 16000 invånare. Säger rätt mycket om ett land. 

Mataffär - nästan utan mat

På väg hem upptäcker vi en affär. Den ser ut som tagen ur en gammal svartvit film från trettiotalet. En lång disk, dammiga hyllor, de flesta tomma. Här och där en konservburk, en flaska olja, en påse ris. Ingenting vi kan köpa för att ha till picknick i morgon. Vi hämtar cyklarna och ger oss av på en liten tur för att kolla in ett naturreservat. En vakt vill ha 5 CUC per person i inträde, hutlöst med tanke på Pilos månadslön. Här är säkert väldigt fint, om det inte ösregnar, vilket det gör. Dränkta katter är bara förnamnet på hur vi känner oss när vi kommer tillbaka igen. Vi får omelett och soppa, livsandarna återvänder. I morgon ska vi ta bergsvägen till Vinales, Pilo bedyrade att den inte är så farligt jobbig.

Apotek - nästan utan mediciner