DAG 3 - LAS TERRAZAS

För att bli godkänd att ta emot turister i sitt hem måste man uppfylla vissa krav på standard. T ex ska där finnas en toalettstol. Hur denna sen fungerar ingår tydligen inte i kravspecen. Ska inte fördjupa mig i detaljerna men man kan väl sammanfatta erfarenheterna från våra två kubanska hem med att det är bättre att bajsa i buskarna. Nåväl, allt löser sig . . .

Till dagens äventyr som startade klockan nio efter en fantastisk hälsofrukost med färskpressad mangojuice (hur god kan en mango bli?), ett berg av färsk frukt, nyslungad honung, omelett och gult hembakat bröd.  Vi blir hämtade av grannen (och tillika Noëls bror) Leon som är guide och som lärt sig lite engelska via sin smart phone. Vi ger oss av ut i djungeln, följer ett myller av stigar och förstår att de rekommenderar guide när man ska vandra här. Vi lär oss mycket, gör täta stopp för att kolla in en sällsynt fågel (det finns 27 arter som bara lever här) eller lära oss namnet på ytterligare ett träd eller växt. 

Lyckades fånga en liten Tody Bird - en av Kubas endemiska fågelarter (dvs sådana som bara finns på Kuba)

Lite fastnar, t ex att nationalpippin heter Tokororo  och har samma färger som Kubas flagga - röd, vit och blå. Den dör om den hålls i fångenskap. Nationalträdet är Palma Réal, en hög palm med en bulle på mitten. Leon visar oss att precis allt på palmen används. Ett rött träd med flagnande tunn bark kallas för tourist tree för att det liknar turister som legat på Kubas stränder, Almasigo är det spanska namnet. Efter att ha klättrat uppför tretton terrasser stannar vi och dricker vatten från en svart lian, sen kommer vi till en utsiktspunkt med ett monument till minne av de som dog i Che Guevaras lilla armé på 39 personer. Bara tre överlevde. 

Chés monument - kan ni se stjärnan, autografen, solen och Sydamerika?

Skogen är fantastiskt vacker och artrik, vi hör de pyttesmå grodorna men lyckas inte se någon. Kanske inte så konstigt eftersom det höga ljudet kommer från världens näst minsta groda. Så många gånger har alla träden huggits ner, nu är de skyddade, vi hoppas för all framtid. Vi passerar ruinerna av några kaffeplantager och gör sedan ett stopp hos en kompis till Leon som bor i ett skjul mitt i bushen. Ja tack, gärna färsk kokosnöt. Den tandlösa pappan kommer ut, vi skrattar och visar varandra bilder på våra barnbarn. 

Vandringen slutar i Banos de San Juan, ett vackert område med naturliga pooler och små vattenfall. Rätt mycket folk dock, och rätt regnigt har det hunnit bli. Vi är inte badsugna, däremot hungriga. Jag minns pizzan från gårdagen och ställer mig i kö framför ett träskjul där det står Bar. De har tre saker man kan äta, pizza con queso, macka och nåt som ser ut som potatiskroketter. Framför mig står mor och dotter från Tyskland, framför dem ytterligare två personer. Inget händer, utom att det utbyts en massa ord framme vid luckan. Jag kollar in systemet, det går till så här. Någon vill ha ett av de tre valen. Obs, EN i taget, oavsett storlek på sällskapet. Två personer vill ha varsin pizza, innebär att först sätter man in den ena pizzan i ugnen och väntar tills den är klar, sen sätter man in den andra. Och så ville dom ha potatiskroketterna, jaha, då börjar man fritera dem, efter att pizza nummer två levererats. Ni förstår systemet, efter en kvart ger mor och dotter från Tyskland upp och går sin väg. Innebär att jag bara har två personer framför mig (samma som stod där och pratade och beställde när jag kom alltså). Och det går så oändligt långsamt, och så tar osten till pizzorna slut. Men, jag har tur. Vi får de sista två. Visserligen knappt ljumna och lite lätt blöta av regnet men men.

Maria från Schweiz har också hittat till Noëls gröna hus, hon reser runt själv på Kuba, tar sig fram precis som kubanerna. Ställer sig vid vägkanten och sträcker ut armen, väntar på att ett fordon stannar, betalar med några pesos. Vi tar en tur på byn som ligger vackert runt några sjöar och en flod. Vi nästlar oss in bland trädstammarna i baren på hotell Moka och beställer varsin öl. 

Baren på hotel Moka - lägg märke till träden som växer rakt igenom huset

Förväntar oss höga turistpriser, men icke. Ett olyckligt par från Tyskland vill växla till sig kubanska kontanter (CUC heter turistvalutan), de har slut på hotellet och det lilla bankkontoret har stängt. Vi håller hårt i våra pengar, detta är ett hundra procentigt kontantsamhälle.