Det blåser och regnar hela natten. Den stora spindeln bakom Rolands ryggsäck visar sig vara ett litet spindelbarn. Mamma sitter i taket lite till höger om där det regnar in. ”Kuba har inga farliga djur” bedyrade guiden Leon igår. Känns ändå bra att vi ska lämna, över mamma spindel (typ 15 cm) till nästa gäst. Regn är egentligen rätt perfekt väder att cykla i. Vi har tänkt oss en kort etapp på drygt 20 km idag till Soroa. Drygt halvvägs kommer vi till en avfartsväg, som i guideboken leder till en absolut fantastiskt vacker bergsväg. Vi hoppar Soroa och siktar på San Diego de los Banos i stället. Huruvida vägen är vacker eller inte kan vi inte avgöra, regnmolnen hänger långt ner så vi ser bara den urusla vägen framför oss. Att det är en bergsväg märks dock tydligt, galet branta nerförsbackar där man får navigera mellan meterdjupa (nästan) kraterhål, följs av, ja just det, galet branta uppförsbackar. Vi släpar upp våra ekipage, stretar på som oxarna på fälten nere i dalen, där vi skulle kunna ha cyklat i stället. Ja, ja, det som inte dödar en och så vidare . . .
I guideboken för cyklister på Kuba står att det finns en ”bail out” från detta bergsmassiv. Vi tittar på varandra under våra färgglada regnponchos. Att ge upp ingår liksom inte riktigt i vår livsstil, men, det är ingen som ser oss. Vi tar vänster och rullar neråt, neråt, neråt. Bort från regnmoln och kyla, till den underbart platta slätten där solen skiner och man kan se de vackra bergen på håll.
Vi cyklar på, lovar att aldrig mer klaga på att det är för kallt. För det är det minsann inte här nere på plattlandet. Ett gäng svarta gamar med röda huvuden sitter vid vägkanten och spanar in oss, glupskt. Men de får tji, vi överlever ända fram till San Diego. Där vi har tänkt bo på stans enda hotell, men, vad tror ni händer? Jo just det, precis när vi passerat de första husen kommer en kille på cykel. Klart vi ska bo hos hans kompisar, fin trädgård och kall öl utlovas. Vi följer med som medgörliga lamm hem till Cary y Julio som erbjuder oss ett fint turkosmålat rum med de där vansinnigt härliga gungstolarna på terrassen utanför. Känner oss väldigt värda en kall Presidente efter dagens strapats som inkluderade mer än 1000 höjdmeters stigning.
Cary ser till att vi blir mätta också, denna gång får vi stekt fisk till riset, grönsakerna och frukten. Och så tar vi en promenad för att titta på stan. Hinner inte långt förrän en liten brunhyad senig man med Panamahatt kommer ut från ett hus för att prata med oss. Hans ögon är bruna och brinner av livsglädje och nyfikenhet. Efter ett tag presenterar vi oss, han heter Pedro och jag frågar så klart om han känner Carlos Luna. Så, detta är alltså cigarrmakaren Pedro i San Diego som Carlos har berättat om. Det finns inga gränser för glädjen, vi följer med Pedro till hans lilla skrubb där han gör sina cigarrer. Han har kunder som kommer hit till honom från världens alla hörn. Vi sätter oss på varsin pinnstol utanför hans hus och konverserar på teckenspråk och lite stapplande spanska, ända tills läggdags.
 |
| Cigarrmakare Pedro i San Diego de los Banos |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar