DAG 2 - LAS TERRAZAS

Uppe med tuppen, eller lite efter, han börjar gala vid halv sex tiden. Ja, de har tuppar i Havanna. Urbano fixar frukost och vi packar. Tjoho, allt får plats i de röda cykelväskorna.  

Hurra - allt fick plats i cykelväskorna. Redo för avfärd västerut.

Swischar ut från stan. Havet till höger och vinden i ryggen. Flyger fram ända till Mariel som välkomnar oss med fina socialistiska slagord, stadens största merit är en gigantisk cementfabrik. Det fina dammet som ligger i luften tar sig in överallt. Här ska vi handla lite mat som vi ska ha till picknick har vi tänkt oss. Supermercado heter mataffär på spanska vet jag helt säkert. Ingen verkar förstå när vi frågar, kanske uttalet är fel? Nej, felet är den totala bristen på mercado över huvud taget. Alltså, inga affärer. Men det står människor i kö där borta, och om man kikar in mellan två av de fallfärdiga husen ser man att där har en gubbe ställt sin häst med vagn, och vagnen är fullastad med ägg. Det är trängsel, han pytsar ut ägg i utbyter mot pesos. Och där har någon skördat ananas och små bananer, som man också kan köpa verkar det. Kommersen är i full gång, men vi måste liksom vänja oss vid hur den ser ut. Människorna i kö visar sig köa för bröd. Viss förvirring råder, verkar som om brödet är slut. Jaha, om 20 minuter ska det vara färdigt. Så länge köper jag en pizza con queso av en kille i ett skjul. Betalar med 5 pengar, får 110 pengar tillbaka. Visserligen av en annan sorts kubansk valuta, men ändå, världens billigaste pizza? God är den, så småningom står ett femtiotal människor i en klump utanför det pyttelilla bageriet. Svensk som man är ställer jag mig längst bak, provar ett leende, hoppas brödet inte tar slut igen innan jag kommit fram. Men alla verkar vara överens, inte ska en turist behöva köa, jag föses vänligt längst fram i kön och får två varma limpor för fem pesos (alltså den där andra valutan). Stannar hos mannen som säljer bananer och ananas på väg ut från staden. Det är kul att handla med pesos!

Vi fortsätter cyklandet, halva vägen avklarad, det här går ju som en dans - Salsa! I guideboken står att motorväg är ett av de säkraste sättet att ta sig fram via cykel, vi provar ett tag. Långsamma fordon som vi har en egen fil, men den är full med hål och har inte sopats på många många år. Så vi får ta bilfilen, den ena. Som tur är inte så mycket trafik så här långt från Havanna. Bensinen är oerhört dyr och ju längre ut på landet vi kommer desto färre bilar och desto fler häst och vagn ekipage. Jaha, där mötte vi ett, häst och vagn alltså, på motorvägen, mot färdriktningen. Och där står några hästar och betar av det gröna gräset i mitten och där springer några höns med efterföljande kycklingar liksom Kamikaze piloter tvärs över vägbanan. 

Cykling på sexfilig Kubansk motorväg. Observera hästkärran som kommer åkandes mot körriktningen. 

Vi viker av på en mindre väg och nu börjar backarna. Packningen i våra röda sadelväskor, den väger. Men vår ananas- och banan picknick i vägkanten är väldigt trevlig och nu är det nog bara femton kilometer kvar.

Inga bilar (nästan alls) på denna väg, däremot hönor, getter, kycklingar, prickiga grisar, kossor, oxar, hästar, gamar mm. Och massor av fåglar som sjunger för oss. Och små färgglada hus med fruktträd och trädgård, och åkerlappar där arbete pågår. 

Ekobyn Las Terrazas. Längst upp syns ekohotellet Moka där träden växer rakt igenom rummen.

Las Terrazas är en ekoby som skapades i slutet av sextiotalet. Bybornas första projekt var att återplantera skog på ett 50 kvadratkilometer stort område som nu är en nationalpark. Byn är helt självförsörjande på allt utom bensin och diesel. Här finns en konstnärskoloni, och Kubas coolaste ekohotell där träden inte fällts utan är en del av byggnaden. Hotell Moka, det är där vi tänkte bo. Tänkte vi. Men, en av de trevliga vakterna vid entrén till parken har en kusin som har ett Casa Particulàr. Dvs ett bed and breakfast. Han heter Noël och har plats för oss. Vi cyklar vidare, det är några kilometer till själva byn. Och där står han och möter upp, Noël. Vi låter oss gärna kidnappas av denne trevlige unge man som tar med oss upp till sitt nymålade illgröna hus som han beskrivit som ett ”casa grande”. Vilket vi efter ett tag i detta land förstår att det är, med Kubanska mått mätt. 

Kolibri 

Vem vill väl bo på hotell när man kan sitta i en gungstol på Noëls terrass och dricka en kall öl, äta små söta bananer som just plockats in från trädgården, kolla in kollibrin som kollrar runt bland hibiskusblommorna och lyssna till alla ljuden från den gröna djungeln runtikring. Vi hann precis in under tak innan himlen öppnar sig och ett tropiskt ösregn vräker ner, och in genom taket i vårt fina orangemålade rum med lila överkast på sängen. Men vad gör väl det när Noëls fru fixar underbart god middag, allt hemodlat, inklusive kycklingen. Inte ens spindeln som flyttat in och bosatt sig bakom Rolands ryggsäck kan störa sömnen denna natt.