onsdag 30 augusti 2017

DAG 1 - HAVANNA

Vi har bokat två nätter hos Carlos Lunas vänner Urbano och Mercedes. I La Playa, västra Havanna, fina kvarter. U och M är doktorer och jobbar på sjukhuset. De drygar ut sina (mycket låga) läkarlöner med att hyra ut rum till turister, Casa Particulàr som B&B heter på Kuba . Mango och avokado växer på träden som skuggar den fina innergården, vi bor i ett eget litet hus, typ bungalow i sten. Det är varmt och fuktigt, fläkten fungerar bara om man ställer den på hastighet 3. Det låter som att ha en DC3 i rummet. Vi skippar den, lika bra att vänja sig. En kolibri kommer på besök in i uteköket, lockas av den färska frukten som vi får till frukost. I går natt blev vi hämtade av Osmani och Rafael som jobbar på restaurangen tvärs över gatan. Chevrolet från 1951. Ståndsmässig färd genom Havanna som är tomt på bilar på natten. Vilket inte gäller dagtid! 


Våra tyska cyklar levereras i tid (så klart) kl 9. 
Vi bor drygt 10 km från city och cyklar utmed havet för att ta oss in mot de mer centrala delarna av Havanna. Vi lär oss snabbt att ha blicken fäst en bit framför framhjulet, asfalten ligger fläckvis, däremellan kratrar. Förfallna före detta vackra byggnader med pelare och kolonner i flagnad färg kantar vår väg. Är det vackert? Nej, det är stökigt, brötigt, förfallet och slitet. Men, det är någonting ändå. Havanna är som en fattig och illa klädd släkting man inte kan låta bli att tycka om. Är det sympati kanske? Hon äter sig liksom in under skinnet på en. Så speciell stämning. Ingen kommers, inga tiggare, inga gatuhundar. Men musik, människor och fantastiska kontraster. Ett nyrenoverat palats skiner som en utslängd gräddtårta - på en soptipp. Finns bank? Finns mataffär? Nej, våra västerländska ögon förmår inte gissa sig till vad som eventuellt döljs bakom de fallfärdiga dörrarna med flagnande färg. 

Vi cyklar på Malecón, luften är svart av avgaser från 50-talets fordon som tutande visar upp sina vulgära linjer. Lunch med underhållning av salsaband. Fisken är ätbar. På vägen hem ska vi kolla in Plaza de la Revolución. Den är jättestor och ödslig, man får inte cykla där får vi veta av en barsk polis. Vi ler och pekar på en staty. ”José Marti” - så charmar man en kubansk polis. Genom att kunna namnet på en av revolutionens stora hjältar. Polisen ler och önskar oss en trevlig vistelse på Kuba. Puh! 
Plaza de la Revolución 


Det  är rusningstrafik i Havanna. Vi får i oss avgaser så det räcker för resten av livet. Och några väldigt spännande trafiksituationer i gigantiska korsningar med tutande fordon i ”gasen i botten” läge. I stället för bromsen använder man tutan, jaha ja. Home sweet home, sen nap time, innan middag på Finas restaurang tvärs över gatan. Fina känner Carlos, de har jobbat tillsammans i Sverige, om vi förstår spanskan rätt. Rafaelo rekommenderar lamm, vi får in varsin lammstek. Gott och bra inför morgondagens etapp till Las Terrazas. 

torsdag 27 april 2017

DAG 2 - LAS TERRAZAS

Uppe med tuppen, eller lite efter, han börjar gala vid halv sex tiden. Ja, de har tuppar i Havanna. Urbano fixar frukost och vi packar. Tjoho, allt får plats i de röda cykelväskorna.  
Hurra - allt fick plats i cykelväskorna. Redo för avfärd västerut.

Swischar ut från stan. Havet till höger och vinden i ryggen. Flyger fram ända till Mariel som välkomnar oss med fina socialistiska slagord, stadens största merit är en gigantisk cementfabrik. Det fina dammet som ligger i luften tar sig in överallt. Här ska vi handla lite mat som vi ska ha till picknick har vi tänkt oss. Supermercado heter mataffär på spanska vet jag helt säkert. Ingen verkar förstå när vi frågar, kanske uttalet är fel? Nej, felet är den totala bristen på mercado över huvud taget. Alltså, inga affärer. Men det står människor i kö där borta, och om man kikar in mellan två av de fallfärdiga husen ser man att där har en gubbe ställt sin häst med vagn, och vagnen är fullastad med ägg. Det är trängsel, han pytsar ut ägg i utbyter mot pesos. Och där har någon skördat ananas och små bananer, som man också kan köpa verkar det. Kommersen är i full gång, men vi måste liksom vänja oss vid hur den ser ut. Människorna i kö visar sig köa för bröd. Viss förvirring råder, verkar som om brödet är slut. Jaha, om 20 minuter ska det vara färdigt. Så länge köper jag en pizza con queso av en kille i ett skjul. Betalar med 5 pengar, får 110 pengar tillbaka. Visserligen av en annan sorts kubansk valuta, men ändå, världens billigaste pizza? God är den, så småningom står ett femtiotal människor i en klump utanför det pyttelilla bageriet. Svensk som man är ställer jag mig längst bak, provar ett leende, hoppas brödet inte tar slut igen innan jag kommit fram. Men alla verkar vara överens, inte ska en turist behöva köa, jag föses vänligt längst fram i kön och får två varma limpor för fem pesos (alltså den där andra valutan). Stannar hos mannen som säljer bananer och ananas på väg ut från staden. Det är kul att handla med pesos!

Vi fortsätter cyklandet, halva vägen avklarad, det här går ju som en dans - Salsa! I guideboken står att motorväg är ett av de säkraste sättet att ta sig fram via cykel, vi provar ett tag. Långsamma fordon som vi har en egen fil, men den är full med hål och har inte sopats på många många år. Så vi får ta bilfilen, den ena. Som tur är inte så mycket trafik så här långt från Havanna. Bensinen är oerhört dyr och ju längre ut på landet vi kommer desto färre bilar och desto fler häst och vagn ekipage. Jaha, där mötte vi ett, häst och vagn alltså, på motorvägen, mot färdriktningen. Och där står några hästar och betar av det gröna gräset i mitten och där springer några höns med efterföljande kycklingar liksom Kamikaze piloter tvärs över vägbanan. 
Cykling på sexfilig Kubansk motorväg. Observera hästkärran som kommer åkandes mot körriktningen. 

Vi viker av på en mindre väg och nu börjar backarna. Packningen i våra röda sadelväskor, den väger. Men vår ananas- och banan picknick i vägkanten är väldigt trevlig och nu är det nog bara femton kilometer kvar.
Inga bilar (nästan alls) på denna väg, däremot hönor, getter, kycklingar, prickiga grisar, kossor, oxar, hästar, gamar mm. Och massor av fåglar som sjunger för oss. Och små färgglada hus med fruktträd och trädgård, och åkerlappar där arbete pågår. 
Ekobyn Las Terrazas. Längst upp syns ekohotellet Moka där träden växer rakt igenom rummen.


Las Terrazas är en ekoby som skapades i slutet av sextiotalet. Bybornas första projekt var att återplantera skog på ett 50 kvadratkilometer stort område som nu är en nationalpark. Byn är helt självförsörjande på allt utom bensin och diesel. Här finns en konstnärskoloni, och Kubas coolaste ekohotell där träden inte fällts utan är en del av byggnaden. Hotell Moka, det är där vi tänkte bo. Tänkte vi. Men, en av de trevliga vakterna vid entrén till parken har en kusin som har ett Casa Particulàr. Dvs ett bed and breakfast. Han heter Noël och har plats för oss. Vi cyklar vidare, det är några kilometer till själva byn. Och där står han och möter upp, Noël. Vi låter oss gärna kidnappas av denne trevlige unge man som tar med oss upp till sitt nymålade illgröna hus som han beskrivit som ett ”casa grande”. Vilket vi efter ett tag i detta land förstår att det är, med Kubanska mått mätt. 

Kolibri 
Vem vill väl bo på hotell när man kan sitta i en gungstol på Noëls terrass och dricka en kall öl, äta små söta bananer som just plockats in från trädgården, kolla in kollibrin som kollrar runt bland hibiskusblommorna och lyssna till alla ljuden från den gröna djungeln runtikring. Vi hann precis in under tak innan himlen öppnar sig och ett tropiskt ösregn vräker ner, och in genom taket i vårt fina orangemålade rum med lila överkast på sängen. Men vad gör väl det när Noëls fru fixar underbart god middag, allt hemodlat, inklusive kycklingen. Inte ens spindeln som flyttat in och bosatt sig bakom Rolands ryggsäck kan störa sömnen denna natt.

onsdag 26 april 2017

DAG 3 - LAS TERRAZAS

För att bli godkänd att ta emot turister i sitt hem måste man uppfylla vissa krav på standard. T ex ska där finnas en toalettstol. Hur denna sen fungerar ingår tydligen inte i kravspecen. Ska inte fördjupa mig i detaljerna men man kan väl sammanfatta erfarenheterna från våra två kubanska hem med att det är bättre att bajsa i buskarna. Nåväl, allt löser sig . . .
Till dagens äventyr som startade klockan nio efter en fantastisk hälsofrukost med färskpressad mangojuice (hur god kan en mango bli?), ett berg av färsk frukt, nyslungad honung, omelett och gult hembakat bröd.  Vi blir hämtade av grannen (och tillika Noëls bror) Leon som är guide och som lärt sig lite engelska via sin smart phone. Vi ger oss av ut i djungeln, följer ett myller av stigar och förstår att de rekommenderar guide när man ska vandra här. Vi lär oss mycket, gör täta stopp för att kolla in en sällsynt fågel (det finns 27 arter som bara lever här) eller lära oss namnet på ytterligare ett träd eller växt. 
Lyckades fånga en liten Tody Bird - en av Kubas endemiska fågelarter (dvs sådana som bara finns på Kuba)

Lite fastnar, t ex att nationalpippin heter Tokororo  och har samma färger som Kubas flagga - röd, vit och blå. Den dör om den hålls i fångenskap. Nationalträdet är Palma Réal, en hög palm med en bulle på mitten. Leon visar oss att precis allt på palmen används. Ett rött träd med flagnande tunn bark kallas för tourist tree för att det liknar turister som legat på Kubas stränder, Almasigo är det spanska namnet. Efter att ha klättrat uppför tretton terrasser stannar vi och dricker vatten från en svart lian, sen kommer vi till en utsiktspunkt med ett monument till minne av de som dog i Che Guevaras lilla armé på 39 personer. Bara tre överlevde. 
Chés monument - kan ni se stjärnan, autografen, solen och Sydamerika?

Skogen är fantastiskt vacker och artrik, vi hör de pyttesmå grodorna men lyckas inte se någon. Kanske inte så konstigt eftersom det höga ljudet kommer från världens näst minsta groda. Så många gånger har alla träden huggits ner, nu är de skyddade, vi hoppas för all framtid. Vi passerar ruinerna av några kaffeplantager och gör sedan ett stopp hos en kompis till Leon som bor i ett skjul mitt i bushen. Ja tack, gärna färsk kokosnöt. Den tandlösa pappan kommer ut, vi skrattar och visar varandra bilder på våra barnbarn. 

Vandringen slutar i Banos de San Juan, ett vackert område med naturliga pooler och små vattenfall. Rätt mycket folk dock, och rätt regnigt har det hunnit bli. Vi är inte badsugna, däremot hungriga. Jag minns pizzan från gårdagen och ställer mig i kö framför ett träskjul där det står Bar. De har tre saker man kan äta, pizza con queso, macka och nåt som ser ut som potatiskroketter. Framför mig står mor och dotter från Tyskland, framför dem ytterligare två personer. Inget händer, utom att det utbyts en massa ord framme vid luckan. Jag kollar in systemet, det går till så här. Någon vill ha ett av de tre valen. Obs, EN i taget, oavsett storlek på sällskapet. Två personer vill ha varsin pizza, innebär att först sätter man in den ena pizzan i ugnen och väntar tills den är klar, sen sätter man in den andra. Och så ville dom ha potatiskroketterna, jaha, då börjar man fritera dem, efter att pizza nummer två levererats. Ni förstår systemet, efter en kvart ger mor och dotter från Tyskland upp och går sin väg. Innebär att jag bara har två personer framför mig (samma som stod där och pratade och beställde när jag kom alltså). Och det går så oändligt långsamt, och så tar osten till pizzorna slut. Men, jag har tur. Vi får de sista två. Visserligen knappt ljumna och lite lätt blöta av regnet men men.


Maria från Schweiz har också hittat till Noëls gröna hus, hon reser runt själv på Kuba, tar sig fram precis som kubanerna. Ställer sig vid vägkanten och sträcker ut armen, väntar på att ett fordon stannar, betalar med några pesos. Vi tar en tur på byn som ligger vackert runt några sjöar och en flod. Vi nästlar oss in bland trädstammarna i baren på hotell Moka och beställer varsin öl. 
Baren på hotel Moka - lägg märke till träden som växer rakt igenom huset

Förväntar oss höga turistpriser, men icke. Ett olyckligt par från Tyskland vill växla till sig kubanska kontanter (CUC heter turistvalutan), de har slut på hotellet och det lilla bankkontoret har stängt. Vi håller hårt i våra pengar, detta är ett hundra procentigt kontantsamhälle.

tisdag 25 april 2017

DAG 4 - SAN DIEGO DE LOS BANOS

Det blåser och regnar hela natten. Den stora spindeln bakom Rolands ryggsäck visar sig vara ett litet spindelbarn. Mamma sitter i taket lite till höger om där det regnar in. ”Kuba har inga farliga djur” bedyrade guiden Leon igår. Känns ändå bra att vi ska lämna, över mamma spindel (typ 15 cm) till nästa gäst. Regn är egentligen rätt perfekt väder att cykla i.  Vi har tänkt oss en kort etapp på drygt 20 km idag till Soroa. Drygt halvvägs kommer vi till en avfartsväg, som i guideboken leder till en absolut fantastiskt vacker bergsväg. Vi hoppar Soroa och siktar på San Diego de los Banos i stället. Huruvida vägen är vacker eller inte kan vi inte avgöra, regnmolnen hänger långt ner så vi ser bara den urusla vägen framför oss. Att det är en bergsväg märks dock tydligt, galet branta nerförsbackar där man får navigera mellan meterdjupa (nästan) kraterhål, följs av, ja just det, galet branta uppförsbackar. Vi släpar upp våra ekipage, stretar på som oxarna på fälten nere i dalen, där vi skulle kunna ha cyklat i stället. Ja, ja, det som inte dödar en och så vidare . . .

I guideboken för cyklister på Kuba står att det finns en ”bail out” från detta bergsmassiv. Vi tittar på varandra under våra färgglada regnponchos. Att ge upp ingår liksom inte riktigt i vår livsstil, men, det är ingen som ser oss. Vi tar vänster och rullar neråt, neråt, neråt. Bort från regnmoln och kyla, till den underbart platta slätten där solen skiner och man kan se de vackra bergen på håll.
Vi cyklar på, lovar att aldrig mer klaga på att det är för kallt. För det är det minsann inte här nere på plattlandet. Ett gäng svarta gamar med röda huvuden sitter vid vägkanten och spanar in oss, glupskt. Men de får tji, vi överlever ända fram till San Diego. Där vi har tänkt bo på stans enda hotell, men, vad tror ni händer? Jo just det, precis när vi passerat de första husen kommer en kille på cykel. Klart vi ska bo hos hans kompisar, fin trädgård och kall öl utlovas. Vi följer med som medgörliga lamm hem till Cary y Julio som erbjuder oss  ett fint turkosmålat rum med de där vansinnigt härliga gungstolarna på terrassen utanför. Känner oss väldigt värda en kall Presidente efter dagens strapats som inkluderade mer än 1000 höjdmeters stigning. 


Cary ser till att vi blir mätta också, denna gång får vi stekt fisk till riset, grönsakerna och frukten. Och så tar vi en promenad för att titta på stan. Hinner inte långt förrän en liten brunhyad senig man med Panamahatt kommer ut från ett hus för att prata med oss. Hans ögon är bruna och brinner av livsglädje och nyfikenhet. Efter ett tag presenterar vi oss, han heter Pedro och jag frågar så klart om han känner Carlos Luna. Så, detta är alltså cigarrmakaren Pedro i San Diego som Carlos har berättat om. Det finns inga gränser för glädjen, vi följer med Pedro till hans lilla skrubb där han gör sina cigarrer. Han har kunder som kommer hit till honom från världens alla hörn. Vi sätter oss på varsin pinnstol utanför hans hus och konverserar på teckenspråk och lite stapplande spanska, ända tills läggdags.
Cigarrmakare Pedro i San Diego de los Banos

måndag 24 april 2017

DAG 5 - SAN DIEGO DE LOS BANOS

Rainy, lazy Saturday. Beslutet att stanna en natt till är lätt att fatta. Efter den färskpressade mangojuicen, äggen och fatet med färsk frukt blir det följande aktiviteter: 1, läsning på verandan 2, Roland lämnar sin trasiga sandal till dottern i huset som ska ta den till skomakaren 3, tupplur. Vi vaknar klockan halv två och är hungriga. Har man bara ett par skor med sig så får man låna sin älskade hustrus (som har två par). Vi tar oss ut på stan för att leta mat. ”Ho, ho - var är alla?” Var är restaurangerna? Affärerna? Men, vi börjar vänja oss. I Kuba non turistico finns i princip ingenting. Vi lyckas i alla fall fråga oss fram till hotellet Mirador som ligger bredvid det ärggröna termalbadet (som vi skippar). Här finns en kille med en grill. Det mesta är slut men vi får grillad torr fisk (som katterna gillar), friterade bananer och så ris och bönor förstås. 

Hästar, cyklar och hönor - de vanligaste trafikanterna på Kubanska landsbygden

Vi går tillbaka till vårt Casa via parken, ser en cyklist med hjälm och en hoj som ser ganska ok ut. Una turista cyklista? I så fall ska jag rita ett kors i taket när vi kommer hem. Det visar sig vara Pilo, stans engelskalärare. När vi säger Kanada räknar PIlo stolt upp femton berg och orter i rask takt. Inklusive Banff och Kicking Horse som ju är orter i vår ”back yard”. Pilo är lärare i skolan, som han idag har som uppdrag att vakta. Eftersom den är stängd på lördagar. Han skulle ha varit här klockan ett, men är sen pga ösregnet. Sa jag att han cyklar till jobbet? Bara 25 kilometer. Och sen cyklar han till sitt andra jobb på universitetet i Pinar del Rio där han utbildar blivande engelskalärare. Bara 52 kilometer. Han ser vältränad ut, och pratar så klart väldigt bra engelska. Som lön för sina båda jobb får Pilo motsvarande 35 US dollar per månad. Och lite matkuponger. Men han slipper betala skatt. 
Engelskaläraren Pilo i sitt lilla bibliotek visar upp en ordbok från tiden då alla fick lära sig ryska i skolan

Vi hämtar en bok som Roland läst ut, och en fin schweizisk penna som man kan skriva med i sju år. Pilo blir jätteglad för gåvorna och tar med oss till skolans bibliotek. Vi följer med till en barack (läs vanlig Kubansk byggnad). Taket hänger, termiterna äter sig in. Maskar och bokmalar gör sitt bästa för att förstöra böckerna. Pilo visar gamla böcker som är skänkta av ryssarna, på den tiden när Kuba var helt beroende av Sovietunionen och alla lärde sig ryska i stället för engelska i skolan. Ett stort misstag säger Pilo. När Sovietunionen föll ihop så upphörde allt stöd över en natt. ”Vi var en nation som inte kunde stå på egna ben, som ett hjälplöst barn som hänger vid mammas bröst. Och så plötsligt finns inte mamma där längre. Vi vacklade, svalt, gjorde många misstag. . .”  Tre år senare hade den genomsnittlige kubanen tappat en tredjedel av sin vikt. De stora stadsägda mönsterjordbruken delades upp i mindre jordlotter, som gavs bort till de anställda. Kubanerna fick börja från grunden, plöja med oxar, så för hand. Ingen har råd varken med bekämpningsmedel eller konstgödsel. Småskaligt, ekologiskt jordbruk alltså. Ingenstans på jorden har vi fått frukt som smakar godare än här. 
Var och en har sin egen jordlott - här pågår sådd, för hand så klart

Pilo visar böcker som snälla människor donerat, t ex Margreth Atwood som var här för att kolla in ovanliga fåglar i naturreservatet en bit bort. Pilo är fågelguide också, hans vision om framtiden är att Kuba ska bli ett land som lockar turister som vill uppleva vacker natur och genuin landsbygd. Inga utlänningar ska få köpa mark, men gärna komma på besök. Han hoppas mycket på den relativt unge vice presidenten som ska ta över makten efter Fidel Castros bror Raoul. 
All utbildning i Kuba är fri, men skolorna är mycket fattiga. Det finns ett ständigt behov av utrustning. Tyvärr kan man inte skicka saker per post för regeringen har lagt en skatt på försändelser från utlandet, en tredjedels månadslön per kilo. Vi donerar lite pengar till nya fotbollar. Nästa gång vi åker hit kommer resväskan vara full med förnödenheter till skolorna. Ju mer vi lyssnar på Pilo, desto mer förstår vi hur speciellt Kuba är.
En läkare per 143 invånare. En polis per 16000 invånare. Säger rätt mycket om ett land. 
Mataffär - nästan utan mat


På väg hem upptäcker vi en affär. Den ser ut som tagen ur en gammal svartvit film från trettiotalet. En lång disk, dammiga hyllor, de flesta tomma. Här och där en konservburk, en flaska olja, en påse ris. Ingenting vi kan köpa för att ha till picknick i morgon. Vi hämtar cyklarna och ger oss av på en liten tur för att kolla in ett naturreservat. En vakt vill ha 5 CUC per person i inträde, hutlöst med tanke på Pilos månadslön. Här är säkert väldigt fint, om det inte ösregnar, vilket det gör. Dränkta katter är bara förnamnet på hur vi känner oss när vi kommer tillbaka igen. Vi får omelett och soppa, livsandarna återvänder. I morgon ska vi ta bergsvägen till Vinales, Pilo bedyrade att den inte är så farligt jobbig.

Apotek - nästan utan mediciner

söndag 23 april 2017

DAG 6 - VINALES


Solen strålar från klarblå himmel. Vi måste passera naturreservatet för att komma till vårt nästa mål som är Cueva de los Portales, en stor grotta där Ché Guevara höll till under Kubakrisen 1962. Försöker slippa undan att betala 5 CUC per person igen. Argumentationen slutar med att den stackars vakten visar upp en lapp han har i fickan där det står på tio olika språk ”Jag gör bara mitt jobb. Jag är bara anställd.” Så det är bara att betala och se glad ut, hoppas att pengarna går till att rädda några utrotningshotade fåglar. Bergsvägen är i förhållande till den andra bergsvägen vi tog för några dagar sedan inte så farlig. Men, som vanligt, ögonen stint i backen framför framhjulet. Tappad koncentration innebär att man brakar ner i en av de där bottenlösa hålen som ibland upptar mer yta än själva asfalten (som måsta ha lagts på för några decennier sedan och därefter inte underhållits). Här är underskönt vackert, gröna bulliga berg, färgglada hus med tillhörande åkerlapp. 

Och så en massa djur (gettter, hönor, grisar, kor, hästar) som rör sig fritt på och bredvid vägen. Vanligaste färdmedlet är häst och vagn. Små, lätta hästar med små, lätta vagnar efter sig. 

Cueva de los Portales är en plats dit inte turisterna hittat (än). De märks på priset när vi ska köpa lunch. Grillad ost och skinkmacka för 2 pengar, vi tar för givet att det är CUC, men det är pesos, så små pengar har vi inte, betalar med en tia (3 kr), behåll växeln. Grottan är väldigt stor, här finns Chés säng och hans telefon med direktlinje till Chrusjtjov. Idag svärmar jättemyrorna, de ligger i stora högar på marken. Författar en haiku i den prydliga lilla parken där vi intar vår lunch.

Svärmande myror
Som nedskjutna smådrakar
Fåglarna festar
Här gömde sig Ché under Kubakrisen 1962

Vamos, mot
Vinales. Även idag är det mer häst och vagn än bilar på vägen. Skönt! Vi såg 1 stycke cykelturist i morse, så det blir ett kors i taket. Illgröna berg som toppmurklor runt omkring oss. Tack för det, att vi slipper cykla över dem. Skönt med fartvinden också, det är säkert fyrtio grader varmt, minst. Känns när vi stannar, vilket vi gör relativt ofta denna dag. Vi har blivit klokare och (lite grann) varma i kläderna vad gäller bike touring. Roland undrar varför de inte kan uppfinna sadlar som är bekväma för män. Vi dricker citronläsk och äter konstiga ostbågar i ett turkosblått hus, men de är salta, vilket vi behöver. Och så, ut på stora vägen, och in i en Helt Annan värld. 

Vinales - hit har turisterna hittat, och plötsligt är priserna i CUC och inte i peso. Dvs en pizza kostar 50 kr i stället för 3. Men Casa Particulàr håller samma prisnivå (25 - 30 CUC inkl frukost för två pesoner), vart och vartannat hus har en skylt utanför med den blå symbolen och så namnet, Casa Ernesto y Idania, Casa Anay y Camila, Casa Renier y Magaly . . . Variationen på namn är förunderlig, hittar inte två som är lika. Vi faller för ett rosa hus på en kulle, Casa Renga y Julia. Visar sig vara en riktigt vinstlott. Paradisvacker trädgård med utsikt över bergen, och vilket rent och snyggt rum, skön säng, ingen flagnande färg. Och badrummet, inga lösa elsladdar uppe i duschen, till och med toasits, och stora vita handdukar. 


En av fördelarna med att vara på en plats där det finns turister är att det finns ett helt annat utbud av. Typ allt. Vi äter middag på rekommenderade El Olivo
Medelhavsinspirerad mat av mycket hög kvalitet, och en crème Catalan att nästan dö för till efterrätt. Sen hänger vi på en veranda, dricker öl och lyssnar på några gubbar som spelar precis sån där cool musik som man vill att de ska spela på Kuba. Pratar med en Lizzie från Holland, hon och hennes man cyklade på Kuba fem veckor i december. Nu är hon tillbaka, utan cykel och utan man. Tar sig runt med buss och taxi collectivo, vilket är både äventyrligt och tidskrävande. Hon föredrar cykel. Vi också med tanke på hur fordonsbeståndet ser ut i detta land.

lördag 22 april 2017

DAG 7 - VINALES

Extra allt på vårt fina Casa, gäller även frukost. Jag som normalt inte dricker kaffe faller pladask för aromen hos det kubanska, med varm mjölk. Mmmmm. Efter frukost ska vi på utflykt som vår värdinna har fixat. Med hjälp av häst ska vi ta oss till en grotta där man kan bada, engelsktalande guide utlovad. Klockan nio på Kuba betyder klockan tio. Vi vandrar efter en kvinna i rutig skjorta i tjugo minuter till en kille med tre hästar av den lilla magra sorten. Han pratar inte ett ord engelska. Jag säger cueva som betyder grotta och gör simrörelser med armarna, guiden nickar och ser glad ut så vi sitter upp och ger oss iväg. Någon grotta med sjö i kommer vi aldrig till, däremot en massa andra intressanta upplevelser. T ex besök hos en familj som gör handrullade cigarrer. Vi lär oss allt om de olika bladen på tobaksväxten, man måste blanda för att få fram rätt arom. Bladen sprutas med blomvatten och får sen ligga och dra i ett paket gjord av torra blad från nationalträdet Palma Réal. Själva rullandet är en konstart som går från far till son. Mittsträngen på tobaksbladen innehåller mycket nikotin, så den tar man bort. ”Nikotin är inte bra, man kan bli beroende.” Fidel gillade att doppa sin cigarr i nyslungad honung, det gör att jag faller till föga. Man behöver ju inte dra ner röken i lungorna, tänk att det skulle dröja över sextio år innan jag fick röka min första cigarr. Vi rider kors och tvärs genom den vackra naturen, höga berg och djupa dalar. Gör intressanta små stopp för att titta på stalagtiter i en grotta, bada i en sjö eller få reda på hemligheten med att göra en riktigt bra rom. Hästarna är små och pigga, efter fyra timmar är vi väldigt nöjda. Hittar en vegetarisk, ekologisk restaurang som serverar rödbetssoppa och tempurafriterade grönsaker.




Slö eftermiddag på terrassen, undrar om det finns någonstans man kan bo dit vi har tänkt oss i morgon? Det fixar sig, så klart känner Julia (vår värdinna) nån som har ett Casa Particulàr i Santa Lucia. Vi proppar i oss en överdådig middag med hummer och lamm, sitter sen i soffan med familjen och tittar på kubansk teve. Detta är det i särklass snyggaste huset vi sett sen vi kom till Kuba, och teven är platt och modell jättestor. Åtta kanaler finns det, och ingen reklam. Julia har lärt sig engelska från sina gäster, vi för en triangelkonversation med mamman som bara kan spanska. Enas om att det viktiga i livet består av mat, familj, goda vänner, ett trevligt hem och fint väder. Favoritmånaden är december när det är mindre fuktigt och lagom varmt. Vi lägger det på minnet och säger god natt. 

fredag 21 april 2017

DAG 8 - SANTA LUCIA, CAYO JUTIAS

Molnfritt. Vi stoppar i oss allt som bjuds till frukost och cyklar ut från Vinales vid halv nio. 

Underbart vacker morgon, bilarna har inte vaknat så vi har vägen för oss själva. Till en början. Sen kommer dom, speciellt lastbilarna. Samtliga från en era långt innan avgasrening var ett försäljningsargument. Vi sveps in i svarta moln varje gång vi blir omkörda. Nästa gång blir det cykling på Kuba med andningsmask. 


En visselpipa ska jag ha med mig också, om man inte kan busvissla är det bra att kunna uppmärksamma sin cykelpartner där framme på att man vill stanna och ta en bild. På ett färgglatt hus, ett vackert berg, en bonde som plöjer sin åker med oxar, en kul skylt med socialistiska slogans, eller något annat spännande. 
De kubanska bönderna organiserar sig gärna i olika sorters kooperativ
Vi forcerar sista uppförsbacken och ser havet långt där nere. Redan klockan tolv är vi framme vid vårt Casa. Vi lastar av packningen och tar med badkläderna, mot stränderna på Caja Jutinas! Bara sexton kilometer, men sämsta vägen hittills, nu är det definitivt mera hål än väg. Vi har den turkosblå Mexikanska golfen till höger och mangroveträsk till vänster. Väldigt ödsligt, var är stranden? Så till slut öppnar det upp, parasoller, ett par byggnader, några färgglada femtiotalsbilar och en kritvit strand. Vi prioriterar föda framför bad och antar att en av byggnaderna innehåller ett matställe, det sitter turister iförda badkläder vid bord, de dricker öl och drinkar, alla har menyer i händerna, ingen verkar ha fått någon mat. Snart förstår vi varför. Dricka kan man hämta själv vid baren men för att få beställa något att äta behöver man få kontakt med den enda anställda servitören. Och han har en helt annan prioritering än att serva sina gäster. Jag lyckas till sist sätta krokben för honom och vi får välja på fisk med ris eller kyckling med ris.  Något annan på det tvåsidiga menybladet finns inte.


Vi ger oss av på vandring för att hitta en egen plätt strand, lyckas efter ett tag men se då kommer två killar och slår sig ner typ femton centimeter från oss. Fast det är eoner av plats runt omkring. Men det är klart, vi ser säkert väldigt coola ut i våra cykelkläder så folk vill väl hänga med oss. . . 
På vägen hem cyklar vi ikapp två ekipage som vi la märke till på Caja Jutinas. Två rödmålade cyklar, den ena med en vagn efter sig, en sån där som man brukar sätta barn i. Och den andra med en extra cykel fastsatt efter sig, sån där som man brukar låta barn sitta på när man cyklar. En kanadensisk flagga har dem också. Vi stannar till och hejar. Det är en familj som kommer från Edmonton, vilket inte är så långt från där vi bor i Kanada. Pappa, mamma och två små lintottar till barn. Den femåriga tjejen sitter på extracykeln och den fyraåriga sonen sitter i cykelvagnen. Familjen är på långtur, ska vara ute fyra och en halv månad. Först Kuba, sen Italien och Europa.
”You see, we are actually from Sweden.” Världen är liten. Alltså, två barn, full packning för fyra personer med tält, sovsäckar, kök, leksaker mm. Pappan räknar upp alla cykelväskorna, det blir trettio kilo plus trettio kilo plus trettio kilo plus tjugo kilo plus . . .

Vi ska aldrig mera klaga på någonting under denna resa enas jag och Roland om när vi vinkat av dem. 

torsdag 20 april 2017

DAG 9 - PALMA RUBIA

Idag ska vi bara cykla 30 km till Puerto Esperanza. Sen ska vi sitta i skuggan och läsa en god bok, titta på båtarna och äta hummer. Solig morgon som vanligt och väldigt trevlig väg som består av femtio procent dålig asfalt och femtio procent grus med hål. Inga bilar, bara en cyklande lökförsäljare. 

Och så klart, små hästar med lätta vagnar efter sig. Jordbruksmark. Efter 1990 fick de gå tillbaka till att använda oxar i stället för traktorer, charmigt att titta på, kanske mindre charmigt för de som måste leva på vad jorden ger. Bergen i bakgrunden, den röda jorden med de färgglada små husen, oxarna och hästarna. Hönsen och grisarna som springer fritt kring vägen. Det är vackert och genuint. Roland känner igen dofter från sin barndom, han växte upp på en bondgård i Småland. 

Klockan är elva när vi tar vänster mot hoppets hamn. Hamnkrog, färsk fisk, båtar. Bilden är helt klar i huvudet. Vi blir infångade (som vanligt) av en kille på cykel, han är son till Theresa som driver casa particulàr och paladare (privat hemma hos restaurang). Men vi har siktet inställt på hamnkrog med utsikt över havet och tackar artigt nej. Vägen slutar vid vattnet, och se där, till höger, en restaurang. Helt tom visserligen, men det beror nog på att vi är tidiga. Fisk vill vi ha, hummer går också bra. Jaså, inte det, men räkor då? Vi får varsin meny, det finns chorizo och hamburgeza att välja på. Ut på gatan igen där ytterligare en av Theresas söner har dykt upp, nummer ett pratar lite engelska, vi går med på att följa med och kolla in hans mammas ställe som ligger på en liten bakgata, inklämd mellan fallfärdiga hus. Och, här har denna moder Theresa skapat ett litet paradis, vi sitter i en djungel, får den i särklass godaste måltid vi ätit på Kuba (om man bortser från medelhavskrogen i Vinales). Fisken är pinfärsk och inte överstekt, hummerköttet smälter på tungan och ligger i en röd och välkryddad (!!) sås. Ris med bönor, gurka, tomat och så ananas, alltid färsk ananas efter en måltid. Vi vet ännu inte hur bra det är att vi stoppar i oss allt på alla tallrikar, men skall innan denna dag tar slut bli varse. . .

För det där alternativet att sitta i skuggan och läsa har liksom fallit ur minnet. Vi känner oss både starka och pigga. Och listiga. Aha, det finns en genväg till Palma Rubia - den ska vi ta sa Roland och Lena och drar iväg i den 37-gradiga värmen rakt österut. Efter fem kilometer ska vägen bli smalare, och det blir den, rejält. Grusväg med djupa vattenfyllda hål. Jag fastnar med cykeln i bottenlös gyttja. Muskelstyrka och envishet får upp den igen. Det var första tecknet på att vi borde vända om som vi ignorerar. Nästa tecken är en luftfärd som jag gör när jag tvärbromsar för att det ser ut som om någon spänt en vajer över vägen (visade sig vara växtlighet). Djupa jack i vänster knä, fram med förbandslådan. Penicillinsalva, strips och bandage. Nästa utmaning av större klass är en brun flod som brukade ha en bro över sig. Det har den inte längre. Roland mäter vattendjup, jag kollar in alternativa stigar. Vända om? Nej, inte när vi kommit så här långt, det är ju bara sex kilometer till vägen ser ut att bli lite större. Vattendjup upp till armålan (Rolands), vi leder cyklarna utmed floden, hoppas på ett vadställe. Kommer till ett ställe där det finns spår av djur i den leriga flodbanken. Roland med avlastad cykel får vara försökskanin, han tar sig över, med vatten nästan upp till magen. 

Jag tittar på det bruna flodvattnet och det vita bandaget jag lagt över mitt sårade knä. Inget att göra åt, i med oss, och sen en runda till för att få över packningen. Och ny omläggning av knät, och borsta bort ett tiotal fästingar som klänger utmed benen. Nu är vi mitt i djungeln. Kartan vi laddat ner på mobilen visar att det ska finnas en stig här. Eller funnits. Vi provar djungelcykling, men får snart ge upp. De feta sadelväskorna trasslar in sig i lianerna. Leda åbäkena går inte heller, för smalt. Och för taggigt. Sex kilometer känns som sextio. Tiden går. Men, vi ger inte upp, och lägger ingen energi på att bli rädda eller oroliga eller att bråka om vems oerhört dåliga idé detta var. Belöningen blir att vi till sist hittar något som en gång i tiden kanske var en väg. Nu är det mest hål, men dom har vi blivit rätt bra på att parera. Och så får jag (min första) punktering. 

Fram med våra i Canmore inköpta innerslangar, och så letar vi förtvivlat igenom precis allt i packningen efter två mikroskopiskt små mojar som ska göra så att pumpen passar. Men, mojarna har någonstans under resans gång beslutat sig för att lämna oss. Jaha, då försöker vi konvertera pumpen. Det går halvbra, dvs inte alls. Tiden går. Eftermiddagssolen steker. Roland mekar pump och lyckas till slut, bra gjort ingenjören! Vi får i luft och får på hjulet och så swischar vi vidare (nåja). Vi har hållit på i över fem timmar för att ta oss de där sex kilometrarna. En korsning, och (hurra) ett hus. De som bor i huset tittar på oss med förundran i blicken när vi kommer cyklandes från djungeln på den där vägen som säkert inte använts under detta millennium. Åt vilket håll ligger Palma Rubia? De båda senoras skakar på sina huvuden, tittar upp på den nedåtgående solen och förklarar att det är väldigt långt och vägen är väldigt dålig. Kan den väl inte vara jämfört med . . . Tänker vi och vinkar vänligt. Kommer femtio meter nerför backen. Det nyss lagade bakhjulet är platt igen. Men nu har vi ju en pump som fungerar. Och en reservslang kvar. Kommer på den fantastiskt smarta idén att kolla om det sitter något i däcket som gör hål på slangarna. Det gör det. Däcket ser ut som en igelkott av alla torra akaciataggar som fastnat. Vi drar ut dem med nageltången, likadant med framhjulet. Vi har en liten hjälpreda, med blekta shorts och smala bruna knän. Han har sprungit ner från huset för att kolla in denna spännande händelse. Cyklar igenom en by, vi stannar och försöker pumpa Rolands däck som har kubanska ventiler. Vår pump fungerar inte till dem, cyklar vidare, sakta. Tills  däcket är helt platt. Funderar på att ta oss till byn och se om någon kan köra oss mot rimlig ersättning. Problemet är bara, det finns inga fordon i byn, inte ens en moped. Häst och vagn är uteslutet. Återstår att laga en av de kanadensiska slangarna. Och för att hitta hålet behöver man vatten. 
Roland på jakt efter agua  för att hitta hålet i slangen

Agua heter det förklarar jag för Roland som ger sig av till en bondgård en bit bort. Jag sitter vid vägkanten, det händer inte mycket, en bonde har plöjt klart och släpper lös sina oxar. Solens strålar är mindre påfrestande nu, den håller på att gå ner. Vi har nästan femtio kilometer till Palma Rubia, där det eventuellt, om vi har tur, finns ett ställe där vi kan bo. Man får inte bo hos kubaner som inte har tillstånd att ta emot turister, då kan de få böter motsvarande flera årslöner, och själv kan man hamna i fängelse. En kille från Canmore råkade ut för det. 

Roland kommer tillbaka, utan slang. Den har en av sönerna tagit hand om, han skulle dra in till byn och få den lagad. Våra självklistrande lappar från Canmore fungerade visst inte så bra. Så nu är vi två som sitter vid vägkanten. Efter ett tag kommer Roland på att slangen som ska lagas har kanadensisk ventil. Så i byn kommer de inte kunna pumpa den. Jag ger mig av för att försöka hitta kille med slang. Pratar med de äldste gubbarna som sitter i en hög utanför en fallfärdig lada. De pekar åt ett håll, jag går ditåt, hittar en pappa med son. Han pekar åt andra hållet. Så där håller jag på ett tag. Så hör jag en skarp vissling, från en av gubbarna vid ladan. Kille med slang hittad, får följa med till ett hus där ”mannen som kan laga cyklar” bor. Vi sitter och väntar ett tag. Under tiden testar jag att pumpa upp slangen, luften verkar hålla. Kanske behövde lagningslapparna lite tid, vilket de nu har fått, det blir snart mörkt. Får övertyga tre personer om att slangen faktiskt är lagad, och ger mig av mot Roland. Glädjen är stor. 

”Tre timmar tar det till Palma Rubia” säger två killar som är ute och kvällsraggar med sin häst och vagn. Efter en och en halv är vi ute vid stora vägen. Det är absolut kolmörkt. Lärdom, nästa gång vi köper utrustning som ska användas i mörker, se till att få dem i ordning medan det fortfarande är ljust. Vi mekar med lampor och batterier, får sällskap av jättestora självlysande insekter. Pannlamporna ger ungefär två meters siktljus framåt, med tillit i hjärtat (att ingen av oss ska braka ner i en av de otaliga hålen och få punktering igen) och en kall öl i blick tar vi oss fram i Kubas natt, ledsagade av stjärnor i tusentals. Jagade av hundar, men med hoppet aldrig sinande. Klockan är halv elva när vi borde vara  framme. Ledtråd, ett hus i en kurva. Vi frågar några killar, ”casa curba”? En av dem slänger sig på sin cykel och visar vägen till ett rosa hus med en skylt som anger att ägarna heter Gustavo och Marie, att de odlar frukt och grönsaker, och att de är ett godkänt Casa Particulàr

Vi blir omfamnade och omhändertagna som två återvändande familjemedlemmar. Kall öl? Varsågoda, det är bara att öppna kylskåpet. Mat (känns som en halv livstid sedan vi åt vår fisk- och hummerlunch)?  Självklart! Kycklingarna springer ut och in i huset, Marie lagar mat och vi pratar med Gustavo som vill veta Allt om Allting. Nästa gång jag kommer hit ska jag vara mycket bättre på spanska - lovar! Marie trollar fram en överdådig måltid med grillad fisk, friterade plàtanos (matbananer), svart ris med svarta bönor, friterad potatis och ett överflöd av färska frukter och grönsaker från familjens egna odlingar. Vi har funnit paradiset, helt klart. Det berättar vi för Gustavo som helt håller med. 

Vi ger oss själva höga betyg på ”hålla humöret uppe”, ”lösa problem”, ”uthållighet”, ”envishet”. Men lite sämre betyg på ”lyssna till tecken som säger Vänd Om”.

onsdag 19 april 2017

DAG 10 - PALMA RUBIA, CAYO LEVISA

En inverterad gårdag. Cyklarna får stå kvar utanför det rosa huset. Efter en överdådig frukost tar vi badsakerna, cyklopet och varsin bok. Promenerar i sakta mak ner till vattnet där det går en båt om dagen ut till ön Caya Lovisa. På båten får det plats ungefär etthundra turister, och det är så många som kommer ut denna dag till denna ö som består av en kritvit, lång sandstrand med bastparasoller och solstolar som räcker till alla. Restaurang finns det också. Vi seglar Hobie Cat, snorklar ute på korallrevet och latar oss vällustigt i skuggan under parasollet tills det är dags att åka tillbaka igen.


Vi har ett litet bekymmer. Det är för långt att cykla hela vägen till Havanna, och enligt de uppgifter vi lyckats hitta finns inget ställe att bo på halvvägs. Men, det löser sig så klart, som det mesta gör i detta land, om man inte har förutfattade meningar. Stöter ihop med ett gäng killar som är nyfikna på vart vi kommer ifrån och vart vi är på väg. När vi säger Havanna så har de så klart en kompis som har ett Casa Particulàr i Cabanos. Som ligger halvvägs. Iväg till ett hus, en av killarna ringer och kollar att de kan ta emot oss. ”Muchas gracias senor.”

Vi hänger med Gustavo och hans polare på verandan, runt huset springer höns, grisar och tuppar i olika färger och former. Alla kommer rusande när Gustavo gör ett speciellt ljud, som betyder matdags. Bästa underhållningen, i väntan på bästa middagen (igen). Hummer denna gång, Viva Cuba!


tisdag 18 april 2017

DAG 11 - CABANOS

I natt måste fuktigheten ha varit över hundra procent. De kubanska husen har inga fönsterglas utan en sorts grova träpersienner som vinklas för att släppa in ljus och luft, och otaliga flygande odjur (bra tecken när man bor mitt i en frukt- och grönsaksodling, inga giftiga kemikalier här inte). Vilket vi inte vill så våra är stängda. Vilket förvandlar vårt lilla rum till en fuktig bastu. Vi har i alla fall en fläkt som viftar runt den fuktiga luften i rummet. Roland har morgonpunktering, på framhjulet (som har kubansk ventil som vi inte har någon fungerande pump till). Kycklingarna, en hund, tre gubbar och Roland hjälps åt. Och som vanligt, allt löser sig, med Småländsk-Kubansk klurighet. 

Frukost och så uppställning framför huset för avskedsbilder, Roland och Gustavo har verkligen hittat varandra, vi känner oss adopterade av denna vänliga familj och vill absolut komma tillbaka.
Stora vägen är relativt bilfri denna soliga och varma morgon. Min kropp försöker prata med mig ”vad var det för fel på den där solstolen jag fick ligga i igår”? Men den får inget gehör, det är bara att trampa på. Uppför backarna och så uppför ännu flera backar. 

Denna dag blir ihågkommen för sitt värme- och fuktighetsrekord. Det dryper om kroppen redan första timmen. Och det blir inte bättre ju högre upp solen kommer. 45 grader, känns det som, minst. Vi följer kusten som här består av sandstränder, men varifrån kommer alla backar? Vi kokar, det är som att cykla på trögaste växeln i en ångbastu. Jordbruksbygd (vad annars?), säkert vackert om det inte var så att vägen består mer av hål än av väg så man måste hålla blicken stint framför framhjulet. 

Väldigt få bilar, bra. I Bahia Honda som är halvvägs stapplar vi in på första bästa ställe. De har kyckling (vad annars?) på menyn, med ris och bönor. Vi petar i maten, kycklingen såg sina bästa dagar för väldigt länge sedan. Häller i oss två citronläsk var och trampar vidare. Notan är i pesos, vi betalar med 5 CUC vilket blir en halv månadslön i dricks. Servitrisen ser väldigt glad ut när hon vinkar av oss. Efter Bahia Honda blir backarna värre, värmen värre och fukten värre. När vi ser en skylt med 18 km till målet Cabanos tänker jag, ”jag kanske inte kommer orka hela vägen fram”. Men det gör jag, och även Roland. 
Täta stopp idag - här vid en skola som får en liten donation till sportutrusning

Vi frågar oss fram i den väldigt kubanska staden där färgglada hus och flagnande ruckel trängs med varandra. Alla verkar veta var Lois Montecino bor, men pekar lite hit och dit (som vanligt). Efter vägbeskrivning nummer tio kommer vi i alla fall fram, till ett litet paradis som Lois och hans fru skapat. Vi blir igenkända, detta är paret som hoppade ur sin bil och stannade oss för en drygt vecka sedan. Som tyckte att vi skulle åka till deras ställe i kurvan i Palma Rubia, vilket vi ju gjorde, men vi hamnade hos grannen. Hänger ni med? Nåväl. Här finns hängmattor och skugga och rum med AC och kall öl och mineralvatten i kylskåpet. Fräscht badrum och sval dusch, jag behöver två för att få ner kroppsvärmen. Sen varsin mojito i hängmattan. Och en massa färsk frukt. Det dånar av åska och så kommer det befriande regnet. Aaaaah!