DAG 8 - SANTA LUCIA, CAYO JUTIAS

Molnfritt. Vi stoppar i oss allt som bjuds till frukost och cyklar ut från Vinales vid halv nio. 

Underbart vacker morgon, bilarna har inte vaknat så vi har vägen för oss själva. Till en början. Sen kommer dom, speciellt lastbilarna. Samtliga från en era långt innan avgasrening var ett försäljningsargument. Vi sveps in i svarta moln varje gång vi blir omkörda. Nästa gång blir det cykling på Kuba med andningsmask. 

En visselpipa ska jag ha med mig också, om man inte kan busvissla är det bra att kunna uppmärksamma sin cykelpartner där framme på att man vill stanna och ta en bild. På ett färgglatt hus, ett vackert berg, en bonde som plöjer sin åker med oxar, en kul skylt med socialistiska slogans, eller något annat spännande. 

De kubanska bönderna organiserar sig gärna i olika sorters kooperativ

Vi forcerar sista uppförsbacken och ser havet långt där nere. Redan klockan tolv är vi framme vid vårt Casa. Vi lastar av packningen och tar med badkläderna, mot stränderna på Caja Jutinas! Bara sexton kilometer, men sämsta vägen hittills, nu är det definitivt mera hål än väg. Vi har den turkosblå Mexikanska golfen till höger och mangroveträsk till vänster. Väldigt ödsligt, var är stranden? Så till slut öppnar det upp, parasoller, ett par byggnader, några färgglada femtiotalsbilar och en kritvit strand. Vi prioriterar föda framför bad och antar att en av byggnaderna innehåller ett matställe, det sitter turister iförda badkläder vid bord, de dricker öl och drinkar, alla har menyer i händerna, ingen verkar ha fått någon mat. Snart förstår vi varför. Dricka kan man hämta själv vid baren men för att få beställa något att äta behöver man få kontakt med den enda anställda servitören. Och han har en helt annan prioritering än att serva sina gäster. Jag lyckas till sist sätta krokben för honom och vi får välja på fisk med ris eller kyckling med ris.  Något annan på det tvåsidiga menybladet finns inte.

Vi ger oss av på vandring för att hitta en egen plätt strand, lyckas efter ett tag men se då kommer två killar och slår sig ner typ femton centimeter från oss. Fast det är eoner av plats runt omkring. Men det är klart, vi ser säkert väldigt coola ut i våra cykelkläder så folk vill väl hänga med oss. . . 

På vägen hem cyklar vi ikapp två ekipage som vi la märke till på Caja Jutinas. Två rödmålade cyklar, den ena med en vagn efter sig, en sån där som man brukar sätta barn i. Och den andra med en extra cykel fastsatt efter sig, sån där som man brukar låta barn sitta på när man cyklar. En kanadensisk flagga har dem också. Vi stannar till och hejar. Det är en familj som kommer från Edmonton, vilket inte är så långt från där vi bor i Kanada. Pappa, mamma och två små lintottar till barn. Den femåriga tjejen sitter på extracykeln och den fyraåriga sonen sitter i cykelvagnen. Familjen är på långtur, ska vara ute fyra och en halv månad. Först Kuba, sen Italien och Europa.

”You see, we are actually from Sweden.” Världen är liten. Alltså, två barn, full packning för fyra personer med tält, sovsäckar, kök, leksaker mm. Pappan räknar upp alla cykelväskorna, det blir trettio kilo plus trettio kilo plus trettio kilo plus tjugo kilo plus . . .

Vi ska aldrig mera klaga på någonting under denna resa enas jag och Roland om när vi vinkat av dem. 

DAG 9 - PALMA RUBIA

Idag ska vi bara cykla 30 km till Puerto Esperanza. Sen ska vi sitta i skuggan och läsa en god bok, titta på båtarna och äta hummer. Solig morgon som vanligt och väldigt trevlig väg som består av femtio procent dålig asfalt och femtio procent grus med hål. Inga bilar, bara en cyklande lökförsäljare. 

Och så klart, små hästar med lätta vagnar efter sig. Jordbruksmark. Efter 1990 fick de gå tillbaka till att använda oxar i stället för traktorer, charmigt att titta på, kanske mindre charmigt för de som måste leva på vad jorden ger. Bergen i bakgrunden, den röda jorden med de färgglada små husen, oxarna och hästarna. Hönsen och grisarna som springer fritt kring vägen. Det är vackert och genuint. Roland känner igen dofter från sin barndom, han växte upp på en bondgård i Småland. 

Klockan är elva när vi tar vänster mot hoppets hamn. Hamnkrog, färsk fisk, båtar. Bilden är helt klar i huvudet. Vi blir infångade (som vanligt) av en kille på cykel, han är son till Theresa som driver casa particulàr och paladare (privat hemma hos restaurang). Men vi har siktet inställt på hamnkrog med utsikt över havet och tackar artigt nej. Vägen slutar vid vattnet, och se där, till höger, en restaurang. Helt tom visserligen, men det beror nog på att vi är tidiga. Fisk vill vi ha, hummer går också bra. Jaså, inte det, men räkor då? Vi får varsin meny, det finns chorizo och hamburgeza att välja på. Ut på gatan igen där ytterligare en av Theresas söner har dykt upp, nummer ett pratar lite engelska, vi går med på att följa med och kolla in hans mammas ställe som ligger på en liten bakgata, inklämd mellan fallfärdiga hus. Och, här har denna moder Theresa skapat ett litet paradis, vi sitter i en djungel, får den i särklass godaste måltid vi ätit på Kuba (om man bortser från medelhavskrogen i Vinales). Fisken är pinfärsk och inte överstekt, hummerköttet smälter på tungan och ligger i en röd och välkryddad (!!) sås. Ris med bönor, gurka, tomat och så ananas, alltid färsk ananas efter en måltid. Vi vet ännu inte hur bra det är att vi stoppar i oss allt på alla tallrikar, men skall innan denna dag tar slut bli varse. . .

För det där alternativet att sitta i skuggan och läsa har liksom fallit ur minnet. Vi känner oss både starka och pigga. Och listiga. Aha, det finns en genväg till Palma Rubia - den ska vi ta sa Roland och Lena och drar iväg i den 37-gradiga värmen rakt österut. Efter fem kilometer ska vägen bli smalare, och det blir den, rejält. Grusväg med djupa vattenfyllda hål. Jag fastnar med cykeln i bottenlös gyttja. Muskelstyrka och envishet får upp den igen. Det var första tecknet på att vi borde vända om som vi ignorerar. Nästa tecken är en luftfärd som jag gör när jag tvärbromsar för att det ser ut som om någon spänt en vajer över vägen (visade sig vara växtlighet). Djupa jack i vänster knä, fram med förbandslådan. Penicillinsalva, strips och bandage. Nästa utmaning av större klass är en brun flod som brukade ha en bro över sig. Det har den inte längre. Roland mäter vattendjup, jag kollar in alternativa stigar. Vända om? Nej, inte när vi kommit så här långt, det är ju bara sex kilometer till vägen ser ut att bli lite större. Vattendjup upp till armålan (Rolands), vi leder cyklarna utmed floden, hoppas på ett vadställe. Kommer till ett ställe där det finns spår av djur i den leriga flodbanken. Roland med avlastad cykel får vara försökskanin, han tar sig över, med vatten nästan upp till magen. 

Jag tittar på det bruna flodvattnet och det vita bandaget jag lagt över mitt sårade knä. Inget att göra åt, i med oss, och sen en runda till för att få över packningen. Och ny omläggning av knät, och borsta bort ett tiotal fästingar som klänger utmed benen. Nu är vi mitt i djungeln. Kartan vi laddat ner på mobilen visar att det ska finnas en stig här. Eller funnits. Vi provar djungelcykling, men får snart ge upp. De feta sadelväskorna trasslar in sig i lianerna. Leda åbäkena går inte heller, för smalt. Och för taggigt. Sex kilometer känns som sextio. Tiden går. Men, vi ger inte upp, och lägger ingen energi på att bli rädda eller oroliga eller att bråka om vems oerhört dåliga idé detta var. Belöningen blir att vi till sist hittar något som en gång i tiden kanske var en väg. Nu är det mest hål, men dom har vi blivit rätt bra på att parera. Och så får jag (min första) punktering. 

Fram med våra i Canmore inköpta innerslangar, och så letar vi förtvivlat igenom precis allt i packningen efter två mikroskopiskt små mojar som ska göra så att pumpen passar. Men, mojarna har någonstans under resans gång beslutat sig för att lämna oss. Jaha, då försöker vi konvertera pumpen. Det går halvbra, dvs inte alls. Tiden går. Eftermiddagssolen steker. Roland mekar pump och lyckas till slut, bra gjort ingenjören! Vi får i luft och får på hjulet och så swischar vi vidare (nåja). Vi har hållit på i över fem timmar för att ta oss de där sex kilometrarna. En korsning, och (hurra) ett hus. De som bor i huset tittar på oss med förundran i blicken när vi kommer cyklandes från djungeln på den där vägen som säkert inte använts under detta millennium. Åt vilket håll ligger Palma Rubia? De båda senoras skakar på sina huvuden, tittar upp på den nedåtgående solen och förklarar att det är väldigt långt och vägen är väldigt dålig. Kan den väl inte vara jämfört med . . . Tänker vi och vinkar vänligt. Kommer femtio meter nerför backen. Det nyss lagade bakhjulet är platt igen. Men nu har vi ju en pump som fungerar. Och en reservslang kvar. Kommer på den fantastiskt smarta idén att kolla om det sitter något i däcket som gör hål på slangarna. Det gör det. Däcket ser ut som en igelkott av alla torra akaciataggar som fastnat. Vi drar ut dem med nageltången, likadant med framhjulet. Vi har en liten hjälpreda, med blekta shorts och smala bruna knän. Han har sprungit ner från huset för att kolla in denna spännande händelse. Cyklar igenom en by, vi stannar och försöker pumpa Rolands däck som har kubanska ventiler. Vår pump fungerar inte till dem, cyklar vidare, sakta. Tills  däcket är helt platt. Funderar på att ta oss till byn och se om någon kan köra oss mot rimlig ersättning. Problemet är bara, det finns inga fordon i byn, inte ens en moped. Häst och vagn är uteslutet. Återstår att laga en av de kanadensiska slangarna. Och för att hitta hålet behöver man vatten. 

Roland på jakt efter agua  för att hitta hålet i slangen

Agua heter det förklarar jag för Roland som ger sig av till en bondgård en bit bort. Jag sitter vid vägkanten, det händer inte mycket, en bonde har plöjt klart och släpper lös sina oxar. Solens strålar är mindre påfrestande nu, den håller på att gå ner. Vi har nästan femtio kilometer till Palma Rubia, där det eventuellt, om vi har tur, finns ett ställe där vi kan bo. Man får inte bo hos kubaner som inte har tillstånd att ta emot turister, då kan de få böter motsvarande flera årslöner, och själv kan man hamna i fängelse. En kille från Canmore råkade ut för det. 

Roland kommer tillbaka, utan slang. Den har en av sönerna tagit hand om, han skulle dra in till byn och få den lagad. Våra självklistrande lappar från Canmore fungerade visst inte så bra. Så nu är vi två som sitter vid vägkanten. Efter ett tag kommer Roland på att slangen som ska lagas har kanadensisk ventil. Så i byn kommer de inte kunna pumpa den. Jag ger mig av för att försöka hitta kille med slang. Pratar med de äldste gubbarna som sitter i en hög utanför en fallfärdig lada. De pekar åt ett håll, jag går ditåt, hittar en pappa med son. Han pekar åt andra hållet. Så där håller jag på ett tag. Så hör jag en skarp vissling, från en av gubbarna vid ladan. Kille med slang hittad, får följa med till ett hus där ”mannen som kan laga cyklar” bor. Vi sitter och väntar ett tag. Under tiden testar jag att pumpa upp slangen, luften verkar hålla. Kanske behövde lagningslapparna lite tid, vilket de nu har fått, det blir snart mörkt. Får övertyga tre personer om att slangen faktiskt är lagad, och ger mig av mot Roland. Glädjen är stor. 

”Tre timmar tar det till Palma Rubia” säger två killar som är ute och kvällsraggar med sin häst och vagn. Efter en och en halv är vi ute vid stora vägen. Det är absolut kolmörkt. Lärdom, nästa gång vi köper utrustning som ska användas i mörker, se till att få dem i ordning medan det fortfarande är ljust. Vi mekar med lampor och batterier, får sällskap av jättestora självlysande insekter. Pannlamporna ger ungefär två meters siktljus framåt, med tillit i hjärtat (att ingen av oss ska braka ner i en av de otaliga hålen och få punktering igen) och en kall öl i blick tar vi oss fram i Kubas natt, ledsagade av stjärnor i tusentals. Jagade av hundar, men med hoppet aldrig sinande. Klockan är halv elva när vi borde vara  framme. Ledtråd, ett hus i en kurva. Vi frågar några killar, ”casa curba”? En av dem slänger sig på sin cykel och visar vägen till ett rosa hus med en skylt som anger att ägarna heter Gustavo och Marie, att de odlar frukt och grönsaker, och att de är ett godkänt Casa Particulàr. 

Vi blir omfamnade och omhändertagna som två återvändande familjemedlemmar. Kall öl? Varsågoda, det är bara att öppna kylskåpet. Mat (känns som en halv livstid sedan vi åt vår fisk- och hummerlunch)?  Självklart! Kycklingarna springer ut och in i huset, Marie lagar mat och vi pratar med Gustavo som vill veta Allt om Allting. Nästa gång jag kommer hit ska jag vara mycket bättre på spanska - lovar! Marie trollar fram en överdådig måltid med grillad fisk, friterade plàtanos (matbananer), svart ris med svarta bönor, friterad potatis och ett överflöd av färska frukter och grönsaker från familjens egna odlingar. Vi har funnit paradiset, helt klart. Det berättar vi för Gustavo som helt håller med. 

Vi ger oss själva höga betyg på ”hålla humöret uppe”, ”lösa problem”, ”uthållighet”, ”envishet”. Men lite sämre betyg på ”lyssna till tecken som säger Vänd Om”.

DAG 10 - PALMA RUBIA, CAYO LEVISA

En inverterad gårdag. Cyklarna får stå kvar utanför det rosa huset. Efter en överdådig frukost tar vi badsakerna, cyklopet och varsin bok. Promenerar i sakta mak ner till vattnet där det går en båt om dagen ut till ön Caya Lovisa. På båten får det plats ungefär etthundra turister, och det är så många som kommer ut denna dag till denna ö som består av en kritvit, lång sandstrand med bastparasoller och solstolar som räcker till alla. Restaurang finns det också. Vi seglar Hobie Cat, snorklar ute på korallrevet och latar oss vällustigt i skuggan under parasollet tills det är dags att åka tillbaka igen.

Vi har ett litet bekymmer. Det är för långt att cykla hela vägen till Havanna, och enligt de uppgifter vi lyckats hitta finns inget ställe att bo på halvvägs. Men, det löser sig så klart, som det mesta gör i detta land, om man inte har förutfattade meningar. Stöter ihop med ett gäng killar som är nyfikna på vart vi kommer ifrån och vart vi är på väg. När vi säger Havanna så har de så klart en kompis som har ett Casa Particulàr i Cabanos. Som ligger halvvägs. Iväg till ett hus, en av killarna ringer och kollar att de kan ta emot oss. ”Muchas gracias senor.”

Vi hänger med Gustavo och hans polare på verandan, runt huset springer höns, grisar och tuppar i olika färger och former. Alla kommer rusande när Gustavo gör ett speciellt ljud, som betyder matdags. Bästa underhållningen, i väntan på bästa middagen (igen). Hummer denna gång, Viva Cuba!

DAG 11 - CABANOS

I natt måste fuktigheten ha varit över hundra procent. De kubanska husen har inga fönsterglas utan en sorts grova träpersienner som vinklas för att släppa in ljus och luft, och otaliga flygande odjur (bra tecken när man bor mitt i en frukt- och grönsaksodling, inga giftiga kemikalier här inte). Vilket vi inte vill så våra är stängda. Vilket förvandlar vårt lilla rum till en fuktig bastu. Vi har i alla fall en fläkt som viftar runt den fuktiga luften i rummet. Roland har morgonpunktering, på framhjulet (som har kubansk ventil som vi inte har någon fungerande pump till). Kycklingarna, en hund, tre gubbar och Roland hjälps åt. Och som vanligt, allt löser sig, med Småländsk-Kubansk klurighet. 

Frukost och så uppställning framför huset för avskedsbilder, Roland och Gustavo har verkligen hittat varandra, vi känner oss adopterade av denna vänliga familj och vill absolut komma tillbaka.

Stora vägen är relativt bilfri denna soliga och varma morgon. Min kropp försöker prata med mig ”vad var det för fel på den där solstolen jag fick ligga i igår”? Men den får inget gehör, det är bara att trampa på. Uppför backarna och så uppför ännu flera backar. 

Denna dag blir ihågkommen för sitt värme- och fuktighetsrekord. Det dryper om kroppen redan första timmen. Och det blir inte bättre ju högre upp solen kommer. 45 grader, känns det som, minst. Vi följer kusten som här består av sandstränder, men varifrån kommer alla backar? Vi kokar, det är som att cykla på trögaste växeln i en ångbastu. Jordbruksbygd (vad annars?), säkert vackert om det inte var så att vägen består mer av hål än av väg så man måste hålla blicken stint framför framhjulet. 

Väldigt få bilar, bra. I Bahia Honda som är halvvägs stapplar vi in på första bästa ställe. De har kyckling (vad annars?) på menyn, med ris och bönor. Vi petar i maten, kycklingen såg sina bästa dagar för väldigt länge sedan. Häller i oss två citronläsk var och trampar vidare. Notan är i pesos, vi betalar med 5 CUC vilket blir en halv månadslön i dricks. Servitrisen ser väldigt glad ut när hon vinkar av oss. Efter Bahia Honda blir backarna värre, värmen värre och fukten värre. När vi ser en skylt med 18 km till målet Cabanos tänker jag, ”jag kanske inte kommer orka hela vägen fram”. Men det gör jag, och även Roland. 

Täta stopp idag - här vid en skola som får en liten donation till sportutrusning

Vi frågar oss fram i den väldigt kubanska staden där färgglada hus och flagnande ruckel trängs med varandra. Alla verkar veta var Lois Montecino bor, men pekar lite hit och dit (som vanligt). Efter vägbeskrivning nummer tio kommer vi i alla fall fram, till ett litet paradis som Lois och hans fru skapat. Vi blir igenkända, detta är paret som hoppade ur sin bil och stannade oss för en drygt vecka sedan. Som tyckte att vi skulle åka till deras ställe i kurvan i Palma Rubia, vilket vi ju gjorde, men vi hamnade hos grannen. Hänger ni med? Nåväl. Här finns hängmattor och skugga och rum med AC och kall öl och mineralvatten i kylskåpet. Fräscht badrum och sval dusch, jag behöver två för att få ner kroppsvärmen. Sen varsin mojito i hängmattan. Och en massa färsk frukt. Det dånar av åska och så kommer det befriande regnet. Aaaaah! 

DAG 12 - ÅTER TILL HAVANNA

Idag blåser det friska vindar, rakt emot oss. Värmen är inte så tryckande längre. Ingen punktering, däremot kullagerproblem i Rolands framhjul. Vilket resulterar i ett antal intressanta nödstopp. Och lika många intressanta konversationer med locals som sitter och titter, och låter livet passera förbi. 

Cirkeln sluts söder om staden Mariel. Vi vet var pizzan finns och tar varsin stående. De sista 40 km till Havanna är platta, men med rejäl motvind. Vi överlever och blir tagna av polisen två gånger i storstaden. Nej, man får inte cykla på Avenida nummer fem. Till slut går det in. Vi siktar in oss på Urbano och Mercedes, en dag för tidigt. Hurra, deras finaste rum är ledigt. Vi pustar ut under mangoträdens skugga i läkarparets fina trädgård. Känner oss duktiga, och lite omtumlade  av detta ovanliga land. Vi längtar efter mat som inte är kyckling eller fisk med ris och bönor. Krogen tvärs över gatan är stängd, det är ju lördag. Den rekommenderade pizzerian har slut på mjöl. Vi hamnar hos en nyöppnad krog med det fantasifulla namnet 19/42. Någon arkitekt har varit framme och gjort ett bra jobb. Baren är ett gammalt ånglok, tågtemat går igen i hela inredningen. Kul matkoncept och suveräna efterrätter. I morgon tänkte vi gå på ett museum som guideboken rekommenderar, men det är ju söndag. Och då har museerna stängt i det här landet.

DAG 13 - HAVANNA

Våra tvåhjuliga trotjänare hämtas på morgonen. Cyklarna har fungerat fantastiskt bra. De tillverkas i Tyskland speciellt för den kubanska marknaden. Hyra dem gör man av ett företag som heter Profil Kuba Reisen www.profil-cuba-reisen.de. Vi hade lagt in en reservdag som vi inte behövde använda och har därför kommit tillbaka till Havanna en dag tidigare än beräknat. Vi känner inte för att ta oss in till de centrala delarna utan tar en rejäl långpromenad till en stadsdel konstnären José Fuster har förvandlat flera kvarter till en färgsprakande fantasivärld i mosaik. Tänk Gaudiparken i Barcelona, men mycket, mycket mer. Absolut värt en omväg, vi älskar Fusterlandia.

Avslutar med några tips.  

• Vi cyklade de sista två veckorna i april när klimatet är mycket varmt och fuktigt. Nästa gång ska vi resa under vintermånaderna. Kubanerna själva säger att januari är den bästa månaden.
• Det går alldeles utmärkt att ta sig fram utan att boka boende i förväg.
• Kubanerna är mycket vänliga, vi kände oss aldrig otrygga eller hotade. Men, det är ett mycket fattigt land. Tag in cykeln på natten.
• Det finns två olika ekonomier i landet. Turistvalutan heter CUC och är värd ungefär lika mycket som Euro. Sen finns det Kubanska Pesos som används på platser dit turismen inte nått än. Det går cirka 25 pesos på en CUC.
• Vi stannade oftast två nätter på ett ställe, det ger mer tid att utforska och förstå landet.
• Mängder med praktiska tips finns i boken Bicycling Cuba: 50 Days of Detailed Rides from Havana to El Oriente Den har visserligen några år på nacken men eftersom Kuba inte förändrats mycket så är det mesta fortfarande relevant. Författarna Wally och Barbara Smith har cyklat 8000 miles på Kuba.
• Vi rekommenderar varmt att ta sig fram genom Kuba på cykel - det är ett underbart vackert land, men framför allt, underbart vackra, vänliga och stolta människor.