DAG 9 - PALMA RUBIA

Idag ska vi bara cykla 30 km till Puerto Esperanza. Sen ska vi sitta i skuggan och läsa en god bok, titta på båtarna och äta hummer. Solig morgon som vanligt och väldigt trevlig väg som består av femtio procent dålig asfalt och femtio procent grus med hål. Inga bilar, bara en cyklande lökförsäljare. 

Och så klart, små hästar med lätta vagnar efter sig. Jordbruksmark. Efter 1990 fick de gå tillbaka till att använda oxar i stället för traktorer, charmigt att titta på, kanske mindre charmigt för de som måste leva på vad jorden ger. Bergen i bakgrunden, den röda jorden med de färgglada små husen, oxarna och hästarna. Hönsen och grisarna som springer fritt kring vägen. Det är vackert och genuint. Roland känner igen dofter från sin barndom, han växte upp på en bondgård i Småland. 

Klockan är elva när vi tar vänster mot hoppets hamn. Hamnkrog, färsk fisk, båtar. Bilden är helt klar i huvudet. Vi blir infångade (som vanligt) av en kille på cykel, han är son till Theresa som driver casa particulàr och paladare (privat hemma hos restaurang). Men vi har siktet inställt på hamnkrog med utsikt över havet och tackar artigt nej. Vägen slutar vid vattnet, och se där, till höger, en restaurang. Helt tom visserligen, men det beror nog på att vi är tidiga. Fisk vill vi ha, hummer går också bra. Jaså, inte det, men räkor då? Vi får varsin meny, det finns chorizo och hamburgeza att välja på. Ut på gatan igen där ytterligare en av Theresas söner har dykt upp, nummer ett pratar lite engelska, vi går med på att följa med och kolla in hans mammas ställe som ligger på en liten bakgata, inklämd mellan fallfärdiga hus. Och, här har denna moder Theresa skapat ett litet paradis, vi sitter i en djungel, får den i särklass godaste måltid vi ätit på Kuba (om man bortser från medelhavskrogen i Vinales). Fisken är pinfärsk och inte överstekt, hummerköttet smälter på tungan och ligger i en röd och välkryddad (!!) sås. Ris med bönor, gurka, tomat och så ananas, alltid färsk ananas efter en måltid. Vi vet ännu inte hur bra det är att vi stoppar i oss allt på alla tallrikar, men skall innan denna dag tar slut bli varse. . .

För det där alternativet att sitta i skuggan och läsa har liksom fallit ur minnet. Vi känner oss både starka och pigga. Och listiga. Aha, det finns en genväg till Palma Rubia - den ska vi ta sa Roland och Lena och drar iväg i den 37-gradiga värmen rakt österut. Efter fem kilometer ska vägen bli smalare, och det blir den, rejält. Grusväg med djupa vattenfyllda hål. Jag fastnar med cykeln i bottenlös gyttja. Muskelstyrka och envishet får upp den igen. Det var första tecknet på att vi borde vända om som vi ignorerar. Nästa tecken är en luftfärd som jag gör när jag tvärbromsar för att det ser ut som om någon spänt en vajer över vägen (visade sig vara växtlighet). Djupa jack i vänster knä, fram med förbandslådan. Penicillinsalva, strips och bandage. Nästa utmaning av större klass är en brun flod som brukade ha en bro över sig. Det har den inte längre. Roland mäter vattendjup, jag kollar in alternativa stigar. Vända om? Nej, inte när vi kommit så här långt, det är ju bara sex kilometer till vägen ser ut att bli lite större. Vattendjup upp till armålan (Rolands), vi leder cyklarna utmed floden, hoppas på ett vadställe. Kommer till ett ställe där det finns spår av djur i den leriga flodbanken. Roland med avlastad cykel får vara försökskanin, han tar sig över, med vatten nästan upp till magen. 

Jag tittar på det bruna flodvattnet och det vita bandaget jag lagt över mitt sårade knä. Inget att göra åt, i med oss, och sen en runda till för att få över packningen. Och ny omläggning av knät, och borsta bort ett tiotal fästingar som klänger utmed benen. Nu är vi mitt i djungeln. Kartan vi laddat ner på mobilen visar att det ska finnas en stig här. Eller funnits. Vi provar djungelcykling, men får snart ge upp. De feta sadelväskorna trasslar in sig i lianerna. Leda åbäkena går inte heller, för smalt. Och för taggigt. Sex kilometer känns som sextio. Tiden går. Men, vi ger inte upp, och lägger ingen energi på att bli rädda eller oroliga eller att bråka om vems oerhört dåliga idé detta var. Belöningen blir att vi till sist hittar något som en gång i tiden kanske var en väg. Nu är det mest hål, men dom har vi blivit rätt bra på att parera. Och så får jag (min första) punktering. 

Fram med våra i Canmore inköpta innerslangar, och så letar vi förtvivlat igenom precis allt i packningen efter två mikroskopiskt små mojar som ska göra så att pumpen passar. Men, mojarna har någonstans under resans gång beslutat sig för att lämna oss. Jaha, då försöker vi konvertera pumpen. Det går halvbra, dvs inte alls. Tiden går. Eftermiddagssolen steker. Roland mekar pump och lyckas till slut, bra gjort ingenjören! Vi får i luft och får på hjulet och så swischar vi vidare (nåja). Vi har hållit på i över fem timmar för att ta oss de där sex kilometrarna. En korsning, och (hurra) ett hus. De som bor i huset tittar på oss med förundran i blicken när vi kommer cyklandes från djungeln på den där vägen som säkert inte använts under detta millennium. Åt vilket håll ligger Palma Rubia? De båda senoras skakar på sina huvuden, tittar upp på den nedåtgående solen och förklarar att det är väldigt långt och vägen är väldigt dålig. Kan den väl inte vara jämfört med . . . Tänker vi och vinkar vänligt. Kommer femtio meter nerför backen. Det nyss lagade bakhjulet är platt igen. Men nu har vi ju en pump som fungerar. Och en reservslang kvar. Kommer på den fantastiskt smarta idén att kolla om det sitter något i däcket som gör hål på slangarna. Det gör det. Däcket ser ut som en igelkott av alla torra akaciataggar som fastnat. Vi drar ut dem med nageltången, likadant med framhjulet. Vi har en liten hjälpreda, med blekta shorts och smala bruna knän. Han har sprungit ner från huset för att kolla in denna spännande händelse. Cyklar igenom en by, vi stannar och försöker pumpa Rolands däck som har kubanska ventiler. Vår pump fungerar inte till dem, cyklar vidare, sakta. Tills  däcket är helt platt. Funderar på att ta oss till byn och se om någon kan köra oss mot rimlig ersättning. Problemet är bara, det finns inga fordon i byn, inte ens en moped. Häst och vagn är uteslutet. Återstår att laga en av de kanadensiska slangarna. Och för att hitta hålet behöver man vatten. 

Roland på jakt efter agua  för att hitta hålet i slangen

Agua heter det förklarar jag för Roland som ger sig av till en bondgård en bit bort. Jag sitter vid vägkanten, det händer inte mycket, en bonde har plöjt klart och släpper lös sina oxar. Solens strålar är mindre påfrestande nu, den håller på att gå ner. Vi har nästan femtio kilometer till Palma Rubia, där det eventuellt, om vi har tur, finns ett ställe där vi kan bo. Man får inte bo hos kubaner som inte har tillstånd att ta emot turister, då kan de få böter motsvarande flera årslöner, och själv kan man hamna i fängelse. En kille från Canmore råkade ut för det. 

Roland kommer tillbaka, utan slang. Den har en av sönerna tagit hand om, han skulle dra in till byn och få den lagad. Våra självklistrande lappar från Canmore fungerade visst inte så bra. Så nu är vi två som sitter vid vägkanten. Efter ett tag kommer Roland på att slangen som ska lagas har kanadensisk ventil. Så i byn kommer de inte kunna pumpa den. Jag ger mig av för att försöka hitta kille med slang. Pratar med de äldste gubbarna som sitter i en hög utanför en fallfärdig lada. De pekar åt ett håll, jag går ditåt, hittar en pappa med son. Han pekar åt andra hållet. Så där håller jag på ett tag. Så hör jag en skarp vissling, från en av gubbarna vid ladan. Kille med slang hittad, får följa med till ett hus där ”mannen som kan laga cyklar” bor. Vi sitter och väntar ett tag. Under tiden testar jag att pumpa upp slangen, luften verkar hålla. Kanske behövde lagningslapparna lite tid, vilket de nu har fått, det blir snart mörkt. Får övertyga tre personer om att slangen faktiskt är lagad, och ger mig av mot Roland. Glädjen är stor. 

”Tre timmar tar det till Palma Rubia” säger två killar som är ute och kvällsraggar med sin häst och vagn. Efter en och en halv är vi ute vid stora vägen. Det är absolut kolmörkt. Lärdom, nästa gång vi köper utrustning som ska användas i mörker, se till att få dem i ordning medan det fortfarande är ljust. Vi mekar med lampor och batterier, får sällskap av jättestora självlysande insekter. Pannlamporna ger ungefär två meters siktljus framåt, med tillit i hjärtat (att ingen av oss ska braka ner i en av de otaliga hålen och få punktering igen) och en kall öl i blick tar vi oss fram i Kubas natt, ledsagade av stjärnor i tusentals. Jagade av hundar, men med hoppet aldrig sinande. Klockan är halv elva när vi borde vara  framme. Ledtråd, ett hus i en kurva. Vi frågar några killar, ”casa curba”? En av dem slänger sig på sin cykel och visar vägen till ett rosa hus med en skylt som anger att ägarna heter Gustavo och Marie, att de odlar frukt och grönsaker, och att de är ett godkänt Casa Particulàr. 

Vi blir omfamnade och omhändertagna som två återvändande familjemedlemmar. Kall öl? Varsågoda, det är bara att öppna kylskåpet. Mat (känns som en halv livstid sedan vi åt vår fisk- och hummerlunch)?  Självklart! Kycklingarna springer ut och in i huset, Marie lagar mat och vi pratar med Gustavo som vill veta Allt om Allting. Nästa gång jag kommer hit ska jag vara mycket bättre på spanska - lovar! Marie trollar fram en överdådig måltid med grillad fisk, friterade plàtanos (matbananer), svart ris med svarta bönor, friterad potatis och ett överflöd av färska frukter och grönsaker från familjens egna odlingar. Vi har funnit paradiset, helt klart. Det berättar vi för Gustavo som helt håller med. 

Vi ger oss själva höga betyg på ”hålla humöret uppe”, ”lösa problem”, ”uthållighet”, ”envishet”. Men lite sämre betyg på ”lyssna till tecken som säger Vänd Om”.