DAG 8 - SANTA LUCIA, CAYO JUTIAS

Molnfritt. Vi stoppar i oss allt som bjuds till frukost och cyklar ut från Vinales vid halv nio. 

Underbart vacker morgon, bilarna har inte vaknat så vi har vägen för oss själva. Till en början. Sen kommer dom, speciellt lastbilarna. Samtliga från en era långt innan avgasrening var ett försäljningsargument. Vi sveps in i svarta moln varje gång vi blir omkörda. Nästa gång blir det cykling på Kuba med andningsmask. 

En visselpipa ska jag ha med mig också, om man inte kan busvissla är det bra att kunna uppmärksamma sin cykelpartner där framme på att man vill stanna och ta en bild. På ett färgglatt hus, ett vackert berg, en bonde som plöjer sin åker med oxar, en kul skylt med socialistiska slogans, eller något annat spännande. 

De kubanska bönderna organiserar sig gärna i olika sorters kooperativ

Vi forcerar sista uppförsbacken och ser havet långt där nere. Redan klockan tolv är vi framme vid vårt Casa. Vi lastar av packningen och tar med badkläderna, mot stränderna på Caja Jutinas! Bara sexton kilometer, men sämsta vägen hittills, nu är det definitivt mera hål än väg. Vi har den turkosblå Mexikanska golfen till höger och mangroveträsk till vänster. Väldigt ödsligt, var är stranden? Så till slut öppnar det upp, parasoller, ett par byggnader, några färgglada femtiotalsbilar och en kritvit strand. Vi prioriterar föda framför bad och antar att en av byggnaderna innehåller ett matställe, det sitter turister iförda badkläder vid bord, de dricker öl och drinkar, alla har menyer i händerna, ingen verkar ha fått någon mat. Snart förstår vi varför. Dricka kan man hämta själv vid baren men för att få beställa något att äta behöver man få kontakt med den enda anställda servitören. Och han har en helt annan prioritering än att serva sina gäster. Jag lyckas till sist sätta krokben för honom och vi får välja på fisk med ris eller kyckling med ris.  Något annan på det tvåsidiga menybladet finns inte.

Vi ger oss av på vandring för att hitta en egen plätt strand, lyckas efter ett tag men se då kommer två killar och slår sig ner typ femton centimeter från oss. Fast det är eoner av plats runt omkring. Men det är klart, vi ser säkert väldigt coola ut i våra cykelkläder så folk vill väl hänga med oss. . . 

På vägen hem cyklar vi ikapp två ekipage som vi la märke till på Caja Jutinas. Två rödmålade cyklar, den ena med en vagn efter sig, en sån där som man brukar sätta barn i. Och den andra med en extra cykel fastsatt efter sig, sån där som man brukar låta barn sitta på när man cyklar. En kanadensisk flagga har dem också. Vi stannar till och hejar. Det är en familj som kommer från Edmonton, vilket inte är så långt från där vi bor i Kanada. Pappa, mamma och två små lintottar till barn. Den femåriga tjejen sitter på extracykeln och den fyraåriga sonen sitter i cykelvagnen. Familjen är på långtur, ska vara ute fyra och en halv månad. Först Kuba, sen Italien och Europa.

”You see, we are actually from Sweden.” Världen är liten. Alltså, två barn, full packning för fyra personer med tält, sovsäckar, kök, leksaker mm. Pappan räknar upp alla cykelväskorna, det blir trettio kilo plus trettio kilo plus trettio kilo plus tjugo kilo plus . . .

Vi ska aldrig mera klaga på någonting under denna resa enas jag och Roland om när vi vinkat av dem.