DAG 11 - CABANOS

I natt måste fuktigheten ha varit över hundra procent. De kubanska husen har inga fönsterglas utan en sorts grova träpersienner som vinklas för att släppa in ljus och luft, och otaliga flygande odjur (bra tecken när man bor mitt i en frukt- och grönsaksodling, inga giftiga kemikalier här inte). Vilket vi inte vill så våra är stängda. Vilket förvandlar vårt lilla rum till en fuktig bastu. Vi har i alla fall en fläkt som viftar runt den fuktiga luften i rummet. Roland har morgonpunktering, på framhjulet (som har kubansk ventil som vi inte har någon fungerande pump till). Kycklingarna, en hund, tre gubbar och Roland hjälps åt. Och som vanligt, allt löser sig, med Småländsk-Kubansk klurighet. 

Frukost och så uppställning framför huset för avskedsbilder, Roland och Gustavo har verkligen hittat varandra, vi känner oss adopterade av denna vänliga familj och vill absolut komma tillbaka.

Stora vägen är relativt bilfri denna soliga och varma morgon. Min kropp försöker prata med mig ”vad var det för fel på den där solstolen jag fick ligga i igår”? Men den får inget gehör, det är bara att trampa på. Uppför backarna och så uppför ännu flera backar. 

Denna dag blir ihågkommen för sitt värme- och fuktighetsrekord. Det dryper om kroppen redan första timmen. Och det blir inte bättre ju högre upp solen kommer. 45 grader, känns det som, minst. Vi följer kusten som här består av sandstränder, men varifrån kommer alla backar? Vi kokar, det är som att cykla på trögaste växeln i en ångbastu. Jordbruksbygd (vad annars?), säkert vackert om det inte var så att vägen består mer av hål än av väg så man måste hålla blicken stint framför framhjulet. 

Väldigt få bilar, bra. I Bahia Honda som är halvvägs stapplar vi in på första bästa ställe. De har kyckling (vad annars?) på menyn, med ris och bönor. Vi petar i maten, kycklingen såg sina bästa dagar för väldigt länge sedan. Häller i oss två citronläsk var och trampar vidare. Notan är i pesos, vi betalar med 5 CUC vilket blir en halv månadslön i dricks. Servitrisen ser väldigt glad ut när hon vinkar av oss. Efter Bahia Honda blir backarna värre, värmen värre och fukten värre. När vi ser en skylt med 18 km till målet Cabanos tänker jag, ”jag kanske inte kommer orka hela vägen fram”. Men det gör jag, och även Roland. 

Täta stopp idag - här vid en skola som får en liten donation till sportutrusning

Vi frågar oss fram i den väldigt kubanska staden där färgglada hus och flagnande ruckel trängs med varandra. Alla verkar veta var Lois Montecino bor, men pekar lite hit och dit (som vanligt). Efter vägbeskrivning nummer tio kommer vi i alla fall fram, till ett litet paradis som Lois och hans fru skapat. Vi blir igenkända, detta är paret som hoppade ur sin bil och stannade oss för en drygt vecka sedan. Som tyckte att vi skulle åka till deras ställe i kurvan i Palma Rubia, vilket vi ju gjorde, men vi hamnade hos grannen. Hänger ni med? Nåväl. Här finns hängmattor och skugga och rum med AC och kall öl och mineralvatten i kylskåpet. Fräscht badrum och sval dusch, jag behöver två för att få ner kroppsvärmen. Sen varsin mojito i hängmattan. Och en massa färsk frukt. Det dånar av åska och så kommer det befriande regnet. Aaaaah!